Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Att donera bröstmjölk är livräddande läser jag, Eva-Maria, på UNICEF:s hemsida. Nu apropå katastrofen i Haiti, där kvinnor i grannlandet Dominikanska republiken (som ligger på samma ö, Hispaniola, som Haiti) donerar mjölk till föräldralösa nyfödda haitier. ”A lot of infant children have arrived at the hospital without their parents. They need mother’s milk to continue to live,” said Dr. Quezada. ”We currently have some Dominican mothers who have donated their milk to feed these infants. This is a gesture of a generosity and solidarity.” kan man läsa i artikeln.

Att donera bröstmjölk  är viktigt även här hemma. Man tänker kanske inte på det, men på våra sjukhus i Sverige ligger små nyfödda och för tidigt födda barn som är i stort behov av just bröstmjölk. GP har idag en artikel i ämnet som fick mig att skriva denna blogg. Är du själv ammande eller känner en kvinna som ammar? Har du eller hon möjlighet att donera till barnkliniken? Visste du att modersmjölk kallas det vita guldet? Trots detta är kilopriset långt ifrån det på guld… Ersättningen ligger runt 100-150 kronor per liter och det är mycket arbete för lite pengar. Å andra sidan kan man verkligen känna att man gjort en god gärning.

Kontakta ditt lokala sjukhus och fråga hur du går tillväga på din hemort.

Read Full Post »

På fem dagar hinner det hända mycket i vår verksamhet.

I förra bloggen skrev jag, Eva-Maria,  att jag ville återkomma i ämnet om ultraljudsdoppler. Tre professorer, Ove Axelsson, Karel Marsál och Lil Valentin hävdar  i en medicinsk kommentar i Läkartidningen, att ultraljudsundersökning av foster kräver medicinsk indikation eftersom riskerna till stor del är outforskade och vissa fynd kan oroa. Det man vet är att vänsterhänthet ökar i gruppen ultraljudsexponerade. Detta i sig är inget hälsoproblem, men kan tänkas innebära att ultraljud kan påverka den växande fosterhjärnan och ge kvarstående effekter. Vidare menar de tre författarna att om man använder ultraljud på ett klokt sätt kommer det med all sannolikhet att förbli ett utmärkt hjälpmedel och en förutsättning för att kunna ge optimal vård under graviditet. Men man ifrågasätter det kommersiella användandet av ultraljud som souvenir. Konklusionen är att ultraljudsundersökningar skall undvikas om någon medicinsk vinst av undersökningen inte kan förväntas.

European Federation of Societies for Ultrasound in Medicine and Biology, EFSUMB, har sammanställt guidelines om användandet av fetal ultraljudsdoppler. Självklart finns det medicinsk indikation för användning av apparaterna men det är tveksamt om föräldrar skall köpa egna apparater för att i hemmets sköte lyssna på fosterljud lite när man vill. Idag vet man att ultraljud i tidig graviditet hos möss påverkar hjärncellernas förflyttning inom hjärnan. Mer forskning behövs för att utröna om detta även gäller primaters hjärnor, hävdar Ang & Glunic m fl.

I torsdags fick vi information om en doptone-apparat av en trevlig försäljare, men priset var för högt trots allt. Johanna S tipsade om en annan modell hon använder själv. Eftersom hennes erfarenheter  är goda av apparaten och den dessutom har lägre pris, en probe som tål vatten och samma MHz, så slog vi till.

Som jag ser det med den kunskap jag har idag, använder jag tratt i första hand men under värkarbete vill jag lyssna ofta, varje kvart och under krystningen efter varje värk. Det kan vara svårt att höra med tratt när kvinnan befinner sig i olika positioner under värkarbetet.  I krystningsskedet är det medicinskt indikerat att förvissa sig om att barnet mår bra och är det svårt att uppfatta barnets hjärtslag med tratten känner jag mig trygg när jag kan lyssna med hjälp av dopplern.

Det blir nu en ny doptone till såväl Lina, Johanna E och mig. Vi fyller var sin ”verktygslåda” med saker som behövs när vi kör runt i stugorna. Min första ”verktygslåda” var en gammaldags läderväska, sån som barnmorskor hade förr i världen. Men den var tung, rymde inte så mycket och svår att packa i.

Nu för tiden har jag en liten resväska på hjul med olika fack i. Väldigt praktiskt att inte behöva kånka runt på en väska när man har bråttom.

Min första doptone, som jag använt fram till idag, är från början av 1990-talet. Den tål inte vatten och är överhuvudtaget mer otymplig än de moderna. Det skall bli behändigt med en ny liten apparat.

Temat gamla apparater får mig att tänka på hur vi i början av 1990-talet hyrde två personsökare från Televerket, som det hette fram till 1993. De fungerade så att man kunde ringa till dem, men de var utan display.

När vi jourade för flera visste vi inte vem som ringde upp. Ibland kunde det bli fel: apparaten pep men ingen av dem vi jourat för hade ringt den. Kanske en vanlig felringning bara, men det var stressigt om man var ute och körde. Det gällde att hålla koll på var telefonkioskerna stod.

Det fanns en tid då man alltid kunde finna en stationär telefon runt omkring i samhället. För två tioöringar kunde man ringa till Danmark om man slog på kläppen med samma intervall som fingerskivan klickade. Det gick att prata en timma för 20 öre!

(Plötsligt blir jag varse vilken otrolig teknikutveckling vi haft de senaste 20 åren. Undrar om dagens ungdomar har telefonkiosk i sitt ordförråd.) Så småningom uppgraderade vi till personsökare med display vilket var en stor framgång – nu gick det att se vem som ringde. När mobiltelefon började bli var kvinnas och mans ägo för sådär 15 år sedan blev jag lycklig, även om den första liknade en mindre tegelsten (och kostade 4500 kronor och i den tidens penningvärde, en förmögenhet). Mobilen är min elektroniska navelsträng som ger mig frihet att färdas överallt. När jag jourar kan kvinnorna alltid nå mig ändå och jag behöver inte vara nervös för att missa ett samtal. Nu för tiden är det bättre än så. Födelsehusets Barnmorskor och Barnmorskebilen har ett gemensamt telefonnummer, 031 400 799, som går till en cyberväxel. Det ser ut som nummer till en fast telefon, men den går till den mobiltelefon som vi via datorn dirigerat samtalet till i första hand. Och kan den personen inte ta samtalet, dirigeras numret vidare till nästa. Finesserna är många och jag måste erkänna att det finns en liten teknikfreak i mig.

Torsdag eftermiddag hade vi möte mellan Födelsehusets ideella förening och kooperativet Födelsehusets Barnmorskor/Barnmorskebilen. Vi pratade om arbetsfördelning och strategier för framtiden. Så snart vi var klara var det Födelsehusets Torsdagsföreläsning. Denna gång Barbro Holmström som informerade om begreppet Fokuserat föräldraskap.

I fredags var Lottie, Bodil och jag hos Anders som skall hjälpa oss med Födelsehusets och Barnmorskebilens hemsidor. Nu kommer allt att fungera snart, det kommer att bli så bra!

Så blev det lördag. Bodil och jag håller Födelsehusets Psykoprofylaxkurs. Dessa kurser har vi hållit var för sig tidigare men nu skall vi ta det bästa från varje kurs och skapa Födelsehusets Psykoprofylax. I lördags var det Bodil som höll första träffen i sin regi och jag var hennes benägna bistånd. Roligt att vara med och se närmare hur hon jobbar, få tips och idéer och inte minst att få träffa de härliga föräldraparen. Detta är så meningsfullt. (Bilden nedan publiceras med godkännande av personerna på bilden.)

Om söndagen filade jag på en blankett om ansvarsområden inom födelsehuset. Har under våren åtagit mig att vara ansvarig för förbrukningsmaterial. Turen gick till ÖB och ICA Maxi i Alingsås. Nu står vi oss ett bra tag!

Igår hade jag några konsultationer på vår mottagning. Nyinskrivning med gravid,  preventivmedelsrådgivning och cytologprovtagning. Det var meningsfullt och roligt. Skönt att kunna lägga den tid som behövs i varje möte.

Senare på eftermiddagen satt Bodil och jag och planerade för vårterminens insatser när det gäller projektet Doula och kulturtolk. Vi kommer igång med en ny utbildning i början av mars. I slutet av februari intervjuar vi intresserade kvinnor som vill bli doulor. Känner du någon som talar ett annat språk, företrädesvis arabiska, somaliska, persiska och bosnien-serbo-kroatiska eller kanske från en helt annan språkgrupp – kontakta Bodil Frey på Födelsehuset.

Idag har varit en extra kul dag! Min bil har fått klistermärken! Känslan i kroppen är som när man fått ny frisyr eller helt nya kläder. Lite ovant och samtidigt intressant att se hur människor stannar upp och tittar till.

Nu är det dags för en powernap. Eventuellt blir det utryckning i natt!

Read Full Post »

Kommer du ihåg Nationalteaterns låt från 1970-talet? Då handlade det om Stena Line. Dagens rubrik anspelar i stället på det faktum att det kostar att etablera sig. Och det är roligt att köpa in saker till en verksamhet. Tidigare har jag, Eva-Maria, haft mottagningen ”Din Barnmorska” i Alingsås.

Provtagning har gjorts venöst och så har jag gått med proverna till lasarettet. Nu vill vi kunna ta kapillära prov, när man sticker i fingertoppen alltså. Fördelen med det är att man får svar direkt. Och slipper åka ända upp till Östra sjukhuset med proverna. Vi kommer att behövas tas venösa blodprov också, när man sticker i armvecket, när man t ex kontrollerar blodgrupp eller om man är immun mot röda hund.

Nu köper vi in apparater för flera tusen. En Hb-apparat har vi på plats och om ett par veckor blir det en blodsockerapparat. Idag skall vi få besök av en representant som säljer doptoner.

Doptone är en ultraljudsdoppler med vilken man kan lyssna på fosterljud. Sådan har funnits sedan 1970-talet men ändrats inte bara i utseende och funktion (nu finns typer som tål vatten om kvinnan badar under förlossningsarbetet) men också i ultraljudsfrekvens. Det har visat sig att man inte har riktigt full kontroll på vad som händer med fostret när vi använder denna apparat i tidig graviditet. Därför har det nu utgått rekommendationer om att endast i undantagsfall lyssna med hjälp av doptone före vecka 20. Forskning har antytt att andelen vänsterhänta ökar i den grupp som exponeras av ultraljudsvågor under fosterlivet. Andra eventuella effekter har man inte helt klart och därför är det bättre att vara försiktig för säkerhets skull. De stora ultraljudsapparater som används vid vanliga rutinultraljud i vecka 18 ca, har en lägre ultraljudsfrekvens än doptonen. Den kära gamla tratten skall inte underskattas, men kan vara svår att använda i tidig graviditet.

Hur som helst får vi idag besök av en representant för Huntleigh ultraljudsdoppler och så får vi lära oss mer. Jag återkommer i frågan!

Senare idag torsdag blir det möte i ideella föreningen Födelsehusets styrelse. Vi behöver organisera arbetsuppgifterna i lokalen så det fortsätter att vara en inbjudande plats. Här nedan ser du samtalshörnan i barnmorskerummet.

I kväll kl 18.30 blir det Öppet Hus i lokalen med  föredrag av Barbro Holmström. Kvällens ämne är  fokuserat föräldraskap. Välkomna! Hon kommer även att hålla kurser i ämnet i lokalen. Intressant. Skall stanna kvar och lyssna på henne, har jag tänkt.

I morgon börjar vi jobba med hemsidan http://www.barnmorskebilen.se på allvar. Det är många bollar i luften och alla är svåra att fånga samtidigt!

Read Full Post »

Dagens dont

Jag som skriver idag heter Eva-Maria Wassberg

Att få en ny verksamhet ”op og køre” som man säger i Danmark, är ett omfattande men roligt arbete. Idag har jag ägnat mig åt marknadsföring och snart skall jag åka till en firma som fått uppdraget att ”stripa” våra bilar. Ett för mig nytt uttryck som innebär att bilen får klistermärken som gör reklam för verksamheten.

Själv äger jag en liten Smartcar och när bilmärket lanserades för några år sedan var bilarna ofta fulla av reklambudskap.

Riktigt så kommer inte Johanna S och min bil att se ut. Men att synas på stan är ett sätt att marknadsföra sig. Så snart bilarna är stripade kommer en bild av dem här!

Vidare i dagens program: har fotat på Födelsehuset och lagt in bilderna på Födelsehusets sida på facebook. Bli gärna vän med föreningen där.

Ett klargörande är kanske på sin plats:

Den ideella föreningen Födelsehuset uppstod för tre år sedan. Ur föreningen har utkristalliserat sig en grupp på fyra barnmorskor som i maj 2008 bildade kooperativet Födelsehusets Barnmorskor/Barnmorskebilen. Vi erbjuder

  • mödravård
  • preventivmedelsrådgivning
  • stöd i hemmet inför förlossning ”Ring hem en barnmorska – 031 400 799” med tips på ställningar och icke-farmakologisk smärtlindring, undersökning och bedömning av  när det är dags att åka in
  • planerad hemförlossning (då vill vi helst ha kontakt senast ett par månader innan beräknat förlossningsdatum)
  • hembesök efter födsel (även om man inte fött med oss) för PKU-provtagning och
  • amningsstöd

Vidare med dagens dont, och nu är det den ideella föreningen jag pratar om. Under 2008-2009 utbildades 12 doulor med särskild språklig och kulturell kompetens, i Födelsehusets regi. Projektet utvärderades under 2009 och rapporten kan läsas i sin helhet på nätet. Idag skall jag och Bodil ha handledning med dessa doulor. Vi träffas en gång i månaden och utbyter erfarenheter. Vad har de varit med om sedan sist, hur kan man förhålla sig i olika situationer, svarar på frågor inför skeenden de inte stött på tidigare etc. För mig har detta varit väldigt lärorikt.  Idag är en handledningsdag, så jag skall till Angerds närsjukhus i eftermiddag, efter besöket hos företaget som stripar våra bilar och efter att jag kollat att allt är fint på Födelsehuset innan Karin Hilmarch kör igång sin yogakurs för gravida i kväll.

När vi är klara i Angered blir det besök på Födelsehuset igen.

Alltmedan jag och Johanna S jourar för en hemfödsel…

Read Full Post »

*Karin och Magnus heter egentligen något annat.

Alla de hemfödslar jag bistår vid, journalförs. Journaltext är korrekt, torr, opoetisk och nödvändig. Samtidigt saknar texten själ. Begreppet födande omfattar betydligt mer än cm öppningsgrad, styrka på värkar och smärtgradering enligt visuell-analog skala. Födande är i grunden friskt och starkt, en initiationsrit, en möjlighet att upptäcka en ny och okänd sida av sin kvinnlighet. Helt utan jämförelse med alla andra livsupplevelser. Den låter sig inte mätas och vägas om man vill ge en trovärdig bild.

Ofta skriver jag ned upplevelserna av en hemfödsel ur mitt perspektiv och sammanhang. Texten ger jag till föräldrarna när vi har vårt avslutande samtal.

En av dessa föderskor vill gärna dela denna text med våra bloggläsare, men hon har valt andra namn på sig och sin man. Händelsen ligger några år tillbaka i tiden.

Det är en sommarlik vårdag, över 20 grader varmt. Lönnen blommar för fullt, björkarnas blad som musöron, trädgårdarna är fyllda av liljor och fågelsång.

Denna dag skall Karin föda barn och redan vid fyratiden på morgonen börjar hon få värkar, berättar hon för mig när hon ringer vid åttatiden. Hon tycker att det gör ont på ett sätt hon inte förväntat, men det går bra att hantera smärtan. Hon är ensam hemma, Magnus är på jobbet. Jag frågar om hon vill att jag skall komma, men hon vill prova att andas med den teknik hon lärt på gravidyogakursen. Vi kommer överens om att hon ringer mig igen så snart hon behöver.

Det dröjer fyra och en halv timma innan hon ringer igen, och jag hör på henne att hon är rejält påverkad. Hennes man Magnus har kommit hem för en och en halv timma sedan och hon tycker det är skönt att inte vara ensam, men vill gärna att jag kommer nu.

Jag lämnar mitt jobb och skyndar mig ner till min bil som står parkerad i närheten. Kör iväg längs motorvägen i 130 -140 km i timman. När jag kommer in i Göteborg kör jag lagligt och är framme tjugo i två. När jag ringer på dörren till det rosa trähuset, kommer Magnus snabbt ner för trapporna för att öppna för mig. Han ser glad och förväntansfull ut. Vi går tillsammans upp i lägenheten på andra våningen och inifrån sovrummet hör jag Karin andas på under en värk. Jag går ut i badrummet och tvättar mina händer och underarmar noggrant.

Hon sitter på knä i himmelssängen i sovrummet. De tunna bomullsgardinerna är fördragna och jag ser att hon är djupt koncentrerad. Försiktigt lägger jag min hand på hennes mage för att få en uppfattning om värkarnas intensitet och duration. Det är kraftiga värkar som kommer ganska tätt, två till fyra minuters intervall, 40-60 sekunders duration. När värken är över tittar hon på mig och ler. Hon är lite drottninglik på något vis där hon sitter på knä med benen brett isär, vacker med sina intensivt nötbruna ögon.

Karin lägger sig ner i sängen och jag känner över hennes mage. Det är en spännande tanke att snart få se vad det är för ett litet liv här inne… Vem kan det vara egentligen? Vad kommer livet att föra med sig för henne eller honom? Jag känner att barnets armar och ben ligger på Karins högra sida och huvudet står väl fixerat djupt i bäckeningången. Det är ett bra tecken, men utifrån hennes starka värkar är jag ändå förvånad att det inte trängt längre ner. Det är lätt att hitta barnets hjärtljud. Hjärtat pickar på rytmiskt och i en bra takt, ibland gör det små accelerationer och jag tänker att detta är en pigg liten unge.

När jag gör en inre undersökning strax därpå, känner jag att modermunnen öppnat sig fem centimeter och att pilsömmen står i höger tvärvidd. Livmoderhalsen är utplånad och än har huvudet inte passerat spinae. Det passar bra in med vad jag känt utanpå magen. Allt tycks helt normalt och bra. Karin är lugn och är otroligt bra på att möta värkarna med sin andning.

Värkarna kommer tätt och ibland är det mor-dottervärkar som avlöser varann utan att hon riktigt hinner hämta sig emellan. Med lätta tag stryker jag med min hand över hennes korsrygg. Jag är inte säker på om hon tycker det är skönt eller ej, men uppfattar inte att hon tycker det är jobbigt så jag fortsätter. Men så ser jag att hon drar upp sina axlar mot öronen och att hon får svårt att slappna av så jag frågar om hon kan tänka sig ett bad. Jo, det kan hon.

Magnus går ut i badrummet och börjar tappa upp vatten. Strax efter kommer jag och Karin. Hon har flera olika badoljor från Weleda och frågar mig vilken hon skall ta. Jag berättar att badolja med lavendeldoft är något jag stött på vid förlossningar då det sägs hjälpa till med avslappning. Men Karin väljer en som jag tror hade kastanjedoft som hon tycker om. Jag tycker den luktar ljuvligt och så kliver hon i badkaret.

Det är inte så lätt för henne att slappna av där i vattnet. När värkarna kommer sätter hon sig upp, tar tag i badkarskanten med armen och lutar sig över den, så försöker hon slappna av emellan. Jag går ut i köket och gör mig lite te och en macka och Magnus är kvar hos Karin och andas med henne. De är skönt samtrimmade och min upplevelse är att de samarbetar väldigt fint.

Emellanåt lyssnar jag på barnets hjärtljud med min blommiga tratt. Jag håller Karin om ländryggen och lyfter upp magen mot ytan så jag kan höra ordentligt. Hjärtat pickar på så fint och allt tuffar på precis som det skall.

Efter 25 minuter undrar Karin hur hon skall krysta. Jag undrar om det verkligen har hunnit öppna sig fem cm på en timma på en förstföderska. Visserligen slappnar hon av och låter värkarna ta sin boning i kroppen, och visst kan det ibland gå fort, men det är ju inte så vanligt. Jag svarar att när det är dags att krysta så kommer hon att känna att det är dags, för då är det ingen tvekan. Till dess får värkarna ta sina vägar som de vill. Hon skall fortsätta att slappna av så gott det går, andas på sådär bra som tidigare.

Men värkarna har ändrat karaktär nu och det låter på henne som det har hänt en del med öppningsgraden. Hon är rastlös och vill inte vara kvar i badet. Magnus stödjer henne ur karet och hjälper henne att torka av sig. En liten teckningsblödning droppar på kakelgolvet. Under tiden sträcker jag till den plastade frottén som ligger i sängen, de vinröda frottéhanddukarna likaså och lägger i de sugande underlägg vi fått från sjukhuset. Rätt vad det är kan vattnet gå och då blir det ofta v-ä-l-d-i-g-t blött.

Karin undrar hur lång tid det är kvar. Jag skojar lite och säger: Tolv timmar! Och förklarar snabbt att jag slutat för många år sedan med att spekulera i hur lång tid det är kvar. Men inom mig tänker jag att det är klart inom två timmar. Men det är bara femtio minuter, kommer det att visa sig.

Karin vill få upp huvudändan av sängen och Magnus ställer upp den och på så vis kan hon stå på knä och luta sig över sängens huvudände. Emellanåt ber jag henne luta sig bakåt mot Magnus så jag kommer åt magen för att lyssna. Hela tiden låter barnets hjärta piggt och alert och jag känner mig väl till mods.

En kvart senare tycker Karin att det börjar trycka neråt och göra ont. Jag ser hur hennes korsrygg buktar utåt på det vis som det nu gör hos många kvinnor när barnet tränger ner den sista biten. För att lindra den obehagliga tryckkänslan mot bäckenbotten föreslår jag att hålla våta varma handdukar mot mellangården. Jag tar en liten brun emaljskål som står på nattduksbordet och fyller med varmt vatten, och lägger i några frottétvättlappar. Vrider ur en och trycker den mot bäckenbotten. Om det känns bra eller ej för Karin uppfattar jag inte, så jag håller emot och märker att huvudet inte trängt ner mot bäckenbotten ännu. Däremot kommer det mycket slem och en del blodtillblandade flytningar.

Efter ytterligare en kvart, när klockan är ungefär halv fyra, gör jag en ny vaginalundersökning. Barnets huvud står nu ett par tvärfingrar ovan bäckenbotten och pilsömmen står i höger snedvidd. Det här går ju utmärkt! Karin stönar och är märkbart påverkad av smärta för nu hörs hon och hon har definitivt en krystkänsla, men krystar fortfarande inte aktivt och jag uppmuntrar henne inte heller till det, för detta går väldigt fort ändå. Jag vill gärna undvika onödiga bristningar och den här oforcerade krystkänslan som bara håller i sig sådär tio sekunder släpper ju fram barnet fint ändå.

Fem minuter senare känner jag barnets huvud genom mellangårdens vävnad och tvättlappen, mot min hand. Det är en fantastisk känsla. Så fort det går! Nu börjar Karin krysta mer aktivt. Det går väldigt fort. Emellanåt lyssnar jag på hjärtljuden, de hämtar snabbt upp sig efter värken.

Jag funderar på att ta hål på fosterhinnorna. De fyller ju inte nån funktion längre när modermunnen är fullvidgad, men jag hinner inte mer än tänka tanken, så hörs ett poppande läte och det skvätter ut klart fostervatten på lakanet. Omedelbart får Karin kraftigare krystvärkar och nu känner jag huvudet komma fram. Jag håller emot så det inte skall gå för fort, jag vill att huvudet skall födas fram långsamt över mellangården och precis så blir det. Jag har ögonkontakt med Magnus som ser så glad och förväntansfull ut och jag ler tillbaka mot honom. Karine står som tidigare på knä lutad över huvudändan.

Plötsligt föds huvudet fram. Det lilla barnet är väldigt vitalt, gör grimascher, spottar och fnyser. Fostervatten rinner ut genom näsborrarna och jag torkar av den lilla nosen med en av frottéhanddukarna. Känner utefter halsen efter navelsträngen och visst finns det en navelsträng där, men den ligger löst runt halsen så jag bryr mig inte om att göra något åt det.

Värken är slut och nu väntar vi på nästa värk. Magnus tittar på sitt barn och ser fascinerad ut och vi ler mot varandra. Snart, snart skall vi få se vem detta är!

Efter ett par minuter kommer nästa värk och jag tar om barnets huvud och lotsar fram den bakre axeln över mellangården. Barnet glider lätt ut, är insmord i fosterfett, det rinner massor av fostervatten och Karin måtte ha fått en bristning ändå för barnet är lite blodigt på huvudet. Ena örsnibben är uppvikt och det ser väldigt gullig ut. Jag lyfter navelsträngen över huvudet och Magnus är där med sina händer för att ta emot sitt barn. Barnet är lite slappt de första 30 sekunderna ungefär och jag trycker med tumnageln mellan trampdynorna för att stimulera till ett skrik. Omedelbart reagerar barnet, fin tonus, börjar skrika och jag känner mig nöjd. Redan efter en minut har han Apgar 9.

Karin sätter sig tillrätta med ryggen mot den uppfällda huvudändan och håller barnet i famnen. Nu upptäcker hon och Magnus att det är en liten gosse. ”Favorit i repris” tänker jag, för Magnus har två pojkar sedan tidigare. Storebröderna har önskat sig en lillebror och Karin och Magnus är förtjusta. De har lagt en handduk om honom så han inte skall bli kall och jag sitter en liten bit ifrån, avvaktande.

Från min vinkel ser jag bara hans huvud och jag är inte nöjd med färgen, han ser för blå ut, så jag går fram och lyfter på handduken och ser att kroppen är rosig och fin. Det är så klart en perifer påverkan efter att huvudet stått en värk, tänker jag och sätter mig tillbaka igen medan jag spanar försiktigt efter en eventuell blödning från livmodern.

Det blöder väldigt sparsamt. Jag tittar efter bristningar, men det är så pass lite att jag bedömer att det inte behöver sys. Karin försöker lyfta över gossen till Magnus, men navelsträngen är för kort så vi avnavlar en kvart efter födelsen. Det har slutat att pulsera i den. Jag nyper med ett par peanger över navelsträngen och ber Magnus klippa. Det gör han med ett beslutsamt klipp och så är mor och barn separerade. Magnus drar snabbt av sig skjortan och lägger sin son mot sitt nakna bröst. Karin tittar på dem och ser så lycklig ut. Där sitter de alltså hemma i sin säng och alla har det så bra. Jag känner mig väldigt lycklig själv över att få vara med om så här fantastiska saker.

En liten stund senare gnäller den lille gossen och Karin lägger honom vid sitt bröst. Han får fint tag om bröstvårtan och suger med helt rätt sugteknik från början. En kvart senare börjar Karin få sammandragningar igen. Fram till dess har hon inte blött något alls. Jag drar försiktigt i navelsträngen samtidigt som jag stöder med den andra handen över livmoderns övre del. Men den vill inte släppa. Jag föreslår Karin att sätta sig på huk över hinken på golvet, men det är svårt för henne att slappna av där, så vi går in på toaletten, medan den lille prinsen ligger tryggt hos sin far.

Inne på toaletten sätter sig Karin på toastolen med en rondskål nere i toalettstolen. Jag drar lite i navelsträngen igen och nu lossnar den fint och det är lätt att fånga upp den. Det kommer en del blod och koagler i samband med detta, men allt ryms i rondskålen där moderkakan ligger så jag förstår att det inte är så stora mängder. Det rinner en fin stråle av blod från slidan men jag uppskattar att det sammanlagt inte är mer än en halv deciliter innan Karin har fått på sig en jätteblöja och ett par tunna sjukhustrosor. Jag torkar av hennes fötter och ben från blod och så går hon in i sovrummet igen. Hon sitter i stolen bredvid sängen med sin son i famnen medan jag och Magnus bäddar rent i sängen och sedan får hon lägga sig tillrätta. Hon känner sig lite yr. Inte så konstigt efter en så snabb födsel! Jag känner på livmodern som drar ihop sig fint när jag försiktigt masserar den. Det rinner sparsamt med blod.

Så breder jag ut ett plastat papper på badrumsgolvet för att undersöka moderkakan. Det är koagler i den som jag försiktigt föser bort. Studerar den sida som suttit mot livmodern noggrant för att undersöka om någon liten bit kan vara kvar inne i livmodern, men den är hel och fin. Fosterhinnorna är också fullständiga, navelsträngen har tre kärl precis som den skall och jag tycker hela moderkakan är väldigt vacker med sitt väl förgrenade kärlträd. Jag frågar om de vill ha den kvar, men de har inte tillgång till någon trädgård där de kan gräva ner den, så jag tar med den hem för att gräva ner den vid mina rosor. Jag träffade en norsk hemförlossningsbarnmorska en gång som alltid brukade göra så och hon sa sig ha så fantastiska rosor!

Magnus ringer efter pojkarna som snabbt är på plats. De tycks nöjda med sin bror, men verkar inte tycka det är så märkvärdigt med att han fötts hemma. De får lite bullar och vi andra dricker te och äter rostat bröd. Magnus och jag hjälps åt att väga den lille gossen i en långpanna på hushållsvågen. Bestämmer mig för att han väger 3260 gram. Han sprattlar och gillar inte alls att ligga där, så jag får höfta till med något, men det verkar mest troligt att vikten ligger så. Ovanpå byrån breder jag ut en flanellfilt och där får han ligga när vi hjälps åt att mäta honom. Hela 49 cm lång och jag tycker han är stor för att ha fötts ett par veckor före utsatt datum.

Han är så söt med sitt blonda hår och en liten skrattgrop, allt är helt perfekt när jag undersöker honom.

En stund senare packar jag ihop syrgastub, instrument och mina väskor och tar ajö av familjen. Det har varit en fin upplevelse och när jag kör därifrån i den vackra vårkvällen är jag fylld av glädje och livsmod. Det är svårt att beskriva de här glada lyckokänslorna!

Eva-Maria Wassberg, leg barnmorska

Read Full Post »

Tack kära vänner att jag fick dela er och min upplevelse här på bloggen…

I tisdags kväll ringer en kvinna som jag har känt så länge jag kan minnas. Vi är i samma ålder och har bokstavligt delat glädje och sorg tillsammans. Hon är nu gravid och har gått över tiden en vecka ungefär, detta barn är hennes andra och det var över sju år sedan första barnet så tacksamheten över att graviditeten denna gång gått bra är enorm.

Hon ringer för hon har äntligen fått lite värkar, de kommer oregelbundet men gör ont och är starka. Jag blir så glad för hennes och hennes mans skull att det kanske är dags nu, mina ögon tåras och jag är själv full av förväntan.  Ute är det en av vinterns kallaste kvällar, det är så outsägligt vackert med mängder av snö.

När jag kommer hem till familjen är det full fart i huset, mormor är där för att sova över och vara med den blivande storasystern. Mormor har klockat värkarna de senaste timmarna med exakthet, hon är uppenbart orolig och nervös. Jag kramar om familjen och för att bryta nervositeten frågar jag om det finns något kaffe? Mormor skrider snabbt till verket med sin nya uppgift.

Vi sätter oss vid köksbordet kvinnan och jag, övriga familjen återgår strax till sina favorit TV-program i soffan. Klockan är runt sju när vi tar en kopp kaffe, det hinner komma några värkar som tar i ordentligt. Kvinnan reser sig upp under värkarna och lutar sig över kösbordet och andas lugnt och rytmiskt med. Det är så härligt för mig att se henne helt naturligt falla in i rollen som föderska och lita helt till sin egen kropps förmåga att klara detta.

Vi går undan och undersöker på ett lugnt rum. Jag känner på den stora magen och förstår att det är ett barn som väger fyra kilo eller mer och mamman är liten, känner mig inte orolig.  Första barnet vägde över fyra kilo det med och hon kom ut som hon skulle.

Modermunnen är mjuk och mycket töjbar och öppen ungefär fyra centimeter, men fortfarande är värkarna glesa med åtta minuters mellanrum. Jag sätter tratten över barnets rygg och lyssnar en lång stund, mamman har inga problem att ligga på rygg en stund, hjärtat tickar på så fint med flera toppar av hjärljuden. Barnetsparkar och rör sig så den stora magen böljar.

Det är inte riktigt dags att åka till sjukhus ännu, jag föreslå ett bad för att slappna av och mamman kryper ned i det heta vattnet. Under tiden mamman badar spelar jag och mormor fia med storasyster som är alldeles uppe i varv och sms-ar med farfar och kusinerna att nu har mamma värkar!

Efter ca 45 min kommer mamman upp ur badet, det var inte alls bekvämt, magen är för stor och hon hittar ingen bra ställning i badkaret. Hon vill gärna kunna luta sig framåt, det känns bäst. Nu kommer värkarna tätare, mamman andas fint i värkarna jag hjälper till med att pressa på höfterna under värken och stryka ut spänningarna mellan värkarna. Vi har funnit en rytm. Pappan sitter trygg och lugn i soffan.

Vi undersöker igen och nu är modermunnen öppen fem till sex cm, huvudet står ganska högt och fosterhinnorna buktar ned framför barnets huvud. För att resan till sjukhuset inte skall bli för jobbig säger jag att det är nog dags att åka till sjukhuset nu.

Nu blir det fart i huset, mormor känner sig orolig dottern och blir så nervös att hon känner sig sjuk. ”- Mamma du måste kolla om jag har feber”

Pappan lugnar alla med att precis ha koll på läget, han startar bilen så den blir varm. Packar in grejerna och talar lugnande till mormor och dottern som gråter en stund men lugnar sig och är glad när vi åker.

Vi kommer till sjukhuset efter en försiktig bilfärd i kylan och halkan. Under resan har termometern varit nere på -15 grader på sina ställen. Mamman tar sig mödosamt ut bilen, det var en jobbig bilfärd då det var omöjligt att luta sig framåt sittande i bilen, men glad att äntligen snart få se sitt lilla barn.

Vi står alla tre utanför förlossningen med knarrande snö under skorna och kylan biter hårt i kindrna, förväntansfulla.

Vi blir insläppta och visade in på ett förlossningsrum, en barnmorska och en barnmorskestudent möter oss i korridoren välkomnande och glada. Det känns lite nervöst att jag som barnmorska är med och hur ställer de sig till min närvaro? Men sen tänker jag, äh jag bryr mej inte om hur de känner. Det är ju kvinnan och mannens förlossning.

Värkarna kommer när mannen och kvinnan berättar om hur det har varit hemma, kvinnan lutar sig fram och andas lugnt och metodiskt under värk samtidigt som jag pressar över höfterna. Mamman är lugn och känner sig tacksam och trygg att vi båda är där för henne.

Personalen frågar direkt vad hon vill ha för smärtlindring, mamman känner att hon inte vill ha något förutom lustgas.

Nu klär personalen på sjukhuset på henne en sjukhus-skjorta och lägger henne i sängen för undersökning och ctg-kurva, det gör ont att ligga under värken och jag ser att hon blir lite rädd. Personalen erbjuder ganska omgående att ta hål på hinnorna för att det skall gå snabbare men kvinnan tycker att det är lagom så hon vill gärna vänta. Jag lugnar och hjälper till med att pressa på hennes knän istället, det tycker hon känns bra. Hon börjar andas lustgas, hon tycker att det är skönt att bli lite flummig.

Barnet mår bra i magen så när ctg-kurvan gått nästan en timma ringer vi och frågar om de kan koppla bort den för att mamman skall kunna ändra ställning, det är så jobbigt att sitta bakåtlutad hon vill stå upp.

Det går bra, nu står mamman upp och lutar sig över sängen pappan hjälper till att pressa på höfterna. Med sina stora och starka manshänder lägger han ett avlastande och skönt tryck på höfterna. Jag hjälper till med andning och att massera mellan värkarna. Mamman har mycket ont nu och tycker att det är jätteskönt att stå upp. Vi kommer in i en rytm och gör vårt jobb alla tre som världens bästa team! Mitt hjärta nästan spricker av stolthet när jag ser min fantastiska vän vara en sådan stark barnaföderska.

Någon timma går och det är dags för undersökning och CTG igen. Att lägga sig ner på en hård förlossnings säng är inte lätt nu när fogarna värker och hela kroppen vill bara stå upp.  Men hon är fantastisk, utan gäll lägger hon sig för att bli undersökt och CTG kopplas på, nu vill de sätta på en skalpelektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna för att det skall skynda på. Vi fortsätter stötta, nu pressar pappa på knäna det tycker hon är skönt.

När nästan en timma på rygg har gått igen tycker vi att det borde bli dags att kunna koppla av kurvan barnet mår ju så bra.

Mamman känner att hon vill börja trycka, jag frågar om jag får undersöka för att se om det är långt kvar. Det går bra, jag känner mig lite olydig för jag är ju inte i tjänst på detta sjukhuet. Nu känner jag inget av huvudet på utsidan, modermunnen är nästan fullvidgad. Det finns en liten mjuk kant mot ena delen av barnets huvud som när värken kommer och mamman trycker på försvinner helt. Huvudet tar sig fram så fint, det är mycket kraft. Mamman vill ställa sig upp för hon upplever att hon inte kan ta i som hon vill, får ingen kraft när hon ligger. Vi ringer på personalen som kommer in och undersöker och hjälper mamman upp till stående.

När hon står tar det inte lång tid tills hon börjar låta sådär av urkraft. Hon krystar några gånger och nu vill barnmorskorna att hon skall upp i sängen igen om hon skall föda, det blir lättare efteråt påstår de.

Hon ligger på sidan, mannen håller hennes händer och jag håller ena benet.  Helt fantastiskt krystar hon fram huvudet, barnet mår bra hela tiden och mamman  krystar lugnt ut kroppen när sista värken kommer. Barnet skriker högljutt direkt, vi har bett att man inte skall klampa navelsträngen för att barnet skall få det sista tillskottet av blod från moderkakan.

Det blev en fin gosse som vägde 4490g och var 54cm lång.

Jag var stolt över min fantastiska vän och hennes starke man som stöttat och varit så närvarande. Jag körde försiktigt ut ur stan och på min väg hem överfull av tankar kl 03:00 kör jag ensam hemåt i natten  då stoppas jag av Polisen mitt ute i skogen. ”-Har vi bråttom?!” säger en myndig och barsk Polis i min egen ålder. ”- Vaa körde jag för fort?”  Jag fattade ingenting, jag trodde att bilen bakom tyckte att jag kört för långsamt. ”- Ja du körde 80 på 50 väg genom samhället det drar vi körkortet för!” ”-Samhället, jag har inte sett något samhälle…. förlåt, förlåt det var inte meningen jag missade…(munnen bara gick och de såg hur förvånad jag såg ut, som en fågelholk).. jag är Barnmorska och kom just från en förlossning som var så fin, allt gick så bra… jag behöver bli avbruten av den andre polisen som säger ”-Är du Barnmorska?! Jag tänker då inte skriva böter på en Barnmorska, ni är ju sådana hjältar ni gör en fantastisk insats. Men kör försiktigt och tänk på ditt eget liv som omväxling till att rädda livet på andra.”

Vi säger hej då och jag sänder en tacksam tanke till Gud som gett mig en tankeställare utan att det behövde kosta så mycket.

Är det så man ser på oss? Livräddare… fin tanke. Med ett tacksamt leende på läpparna kör jag försiktig hem ensam i den gnistrande vinternatten.

/Johanna Sedeborn Barnmorska

Read Full Post »

Så kör vi!

I söndags, tionde januari 2010, hade vi invigning av vår mottagning som är inhyst i föreningen Födelsehusets lokal på Wingårdsgatan 7 i Göteborg. Ungefär 150 personer kom och gick under eftermiddagen, det var sång och musik, café och loppmarknad, lotteri samt utställning av de olika verksamheterna som skall husera i Födelsehuset.

Faktum är att Barnmorskebilen redan börjat köra. Kooperativet Födelsehusets barnmorskor bildades i maj förra året och sedan dess har vi bistått flera kvinnor som önskat föda hemma. Men denna typ av verksamhet är bara en del av vad vi kan erbjuda.

Ring hem en barnmorska om du vill ha stöd i hemmet under värkarbetet innan det är dags att åka in till förlossningen. Det kan kännas tryggt att komma in till förlossningsavdelningen för att få reda på om modermunnen har börjat öppna sig ännu eller ej. Men det kan kännas ännu bättre att få hem en barnmorska som gör bedömningen och, om det inte är dags att åka in än, kan ge förslag på ställningar under öppningsskedet, massage- och trycktekniker som kan underlätta, lyssna på barnets hjärtslag och ge goda råd.

För dem som inte vill åka in till till sjukhuset för att ta PKU-prov, finns nu möjlighet att ringa hem en barnmorska som tar provet i hemmiljö. Slut med att sitta och vänta på sin tur i en sjukhuskorridor med ett nyfött barn!

Om det krånglar med amningen kan man också ringa hem en barnmorska ger stöd och råd.

Förutom hembesök tar vi naturligtvis emot på mottagningen. Vår graviditetsövervakning kan även fås kvällstid och helger. Vi vill att du skall få känna dig som den unika kvinna du är och inte en i mängden på ett löpande band. På mottagningen har vi även preventivmedelsrådgivning.

Idag torsdag håller jag på med hemsidan. Det tar lite tid att få till en snygg lay-out. Lättare då med bloggen. I eftermiddag finns jag på mottagningen fram till kl 21. Skall vara med och ordna fika när Karin Hilmarch startar torsdagsföreläsningarna med prova-på-kväll på temat gravidyoga. Öppet även för icke-gravida. Kan vara bra för oss andra som är nära födande att förstå vilka kunskaper dessa kvinnor besitter och hur vi bäst kan stödja dem i födandet utifrån yogan.

Och telefonnumret är 031 400 799, välkommen att ringa med en förfrågan!

Read Full Post »