Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Apropå tidig hemgång

Jag, Eva-Maria Wassberg, befann mig i Köpenhamn en vecka för att passa barnbarnet Sofia Viola.

Farmors lott: bygga med duplo med Sofia Viola

Farmors lott: duplobyggeri med barnbarn

När hon sover hinner jag läsa tidningen. I en debattartikel signerad Bb, i danska tidningen Politiken onsdag 7 april, diskuteras prioriteringar inom förlossningsvården. Jag tycker artikeln är intressant eftersom tongångarna här i Göteborgstrakten låter likartade och har därför översatt artikeln här:

Föd och åk hem

Hvidovre hospital skickar hem flerföderskor 4-6 timmar efter att de fött.

Hvidovre Hospital, Köpenhamn, ansvarade förra året för 5472 förlossningar, varav 80 hemförlossningar.

På Hvidovre hospital har man nu prioriterat så att kvinnor som fött tidigare blir hemskickade 4-5 timmar efter förlossningen. Dygnet runt.

Sjukhuset står gärna för taxikostnaden men för övrigt är det ut ur sjukhuset som gäller. Åtskilliga andra sjukhus gör samma prioriteringar. Pengarna har flyttats till andra områden.

Man har inte längre råd med så mycket som en enda övernattning för födande kvinnor som har fött tidigare. Precis som att all amningshjälp och övrig vård av barn och mor är bortprioriterad, såvida man inte hinner med den under de få timmarna innan hemgång.

Så har man prioriterat och ordet prioritering är som gjort för att stoppa all vidare diskussion. För vem vill på allvar prioritera friska mammor högre än sjuka giktpatienter?

Men om nu detta fina ord döljer annat, och mer, än de ekonomiska realiteter som inte diskuteras? Om dessa realiteter bara blir värre och värre i samma takt som de stora administratörerna prioriterar loss i alla hörn av samhället, så att till och med de nyfödda får känna av det i en ålder av högst sex timmar?

Naturligtvis kan man slänga ut en kvinna och hennes nyfödda barn i en taxi mitt i natten utan att någon av dem dör av det. Men en sjukvård som sätter sådant i system är en förråad vård.

Taxi hem genom Köpenhamnsnatten...

De födande kvinnorna och deras nyfödda får känna på bara skinnet, det som sjuka människor märker allt mer; att man ser på medicin i dagens Danmark som något som har att göra med mekanik och reparation.

Men om man ser på såväl sjukdom som födslar som fel som är tagna ur sitt sammanhang och som skall fixas så billigt som möjligt; om man menar att patienter är irriterande fenomen som står i vägen för effektivitet; och om man tycker att sjukvård skall ske på alla andra ställen än på sjukhus… ja, då tänker man inte bara ineffektivt och oekonomiskt för såväl sjukhus som samhället. Man gör då också sjukhus till outhärdliga arbetsplatser för läkare, sjuksköterskor och andra yrkesgrupper som barnmorskor.

Få saker är så frustrerande som att förhindras att göra sitt arbete ordentligt. Och en barnmorska som dag och natt skall förklara för utmattade kvinnor som just har fött att nu får de klara sig själva; det blir en barnmorska som får allvarliga skador i arbetsglädjen. De riskerar att bli sjuka. Precis som prioriteringarna.

—–

Ja, det är viktigt att personalen orkar också. Arbetsglädjen är stor för mig och jag tycker det är fantastiskt att vara med när en kvinna föder, att försöka komma underfund om vem just hon är och vad just hennes behov är. Detta kräver mycket uppmärksamhet och koncentration, något som inte är mätbart i siffror. Efter en förlossning har jag ett stort behov av reflektion, för mig själv eller tillsammans med en kollega. Vad hände, varför, vad var bra, vad kunde varit annorlunda, hur kan jag göra en annan gång? Men – då är det ofta dags att ta emot nästa föderska som så klart har rätt till en lika god vård. Men jag känner inte att jag är kapabel att ge det på samma vis. Jag är rädd att få ett mekanistiskt synsätt på kvinnan  framför mig, rädd att hon blir en rutin. Det behövs definitivt luft i systemet för att jag skall kunna göra mitt bästa.

Personligen har jag inte trivts med att ligga på BB. För 31 år sedan hade man ändå infört ”Rooming in” på Östra, vilket var förhållandevis föredömligt jämfört med landet i övrigt. Detta innebar att jag fick in min son på morgonen kl 06 och blev fråntagen honom kl 22.15 för barnen skulle sova i barnsal så mammorna skulle få sova. Amning skedde för alla mammor samtidigt, nämligen kl 6-10-14-18-22. Så militant! På natten vaknade jag av att brösten värkte och jag saknade mitt barn men fick inte ha honom, för då stördes de andra mammorna på salen anpassad för fyra kvinnor. BB-vistelsen blev nio dagar i stället för de vanliga fem för att livmodern inte hade dragit ihop sig i den hastighet som förväntades och då kunde jag plötsligt få en blödning eller infektion, menade personalen. Vi bodde i Gamlestan, max 10 min från Östra sjukhuset med bil och naturligtvis hade tabletterna lika gärna kunnat tas i hemmet. Vilket slöseri med resurser!

Jag: ung, stolt och förbannad! Sonen: till synes mycket nöjd.

För 28 år sedan fick jag barn i en annan stad; där var inte ”Rooming-insystemet” infört; man fick in sitt barn var fjärde timma för amning och sen var man barnlös till nästa matning. Jag kände mig som en mjölkmaskin som inte ansågs kapabel att själv byta blöjor på mitt barn! Det fanns speciella våtservetter, amningsservetter, som smakade syntetiskt och som man skulle torka av brösten med innan man la till barnet. På detta vis trodde man sig förhindra att barnet skulle få en infektion från mammans bröst… När jag vägrade använda dem blev jag (naturligtvis) ifrågasatt. Ville jag på detta vis riskera mitt barns hälsa? Ja, det ville jag gärna. Och: när såg du senast en amningsservett?! De finns (naturligtvis) inte längre och var något snabbt övergående inom svensk sjukvård. Ett dygn efter sonens födelse förflyttades vi till BB-hemmet utanför stan för eftervård. I en minibuss utan barnstolar till barnen (men ja, de var faktiskt uppfunna då). Jag ville bara hem men fick inte. Jag ville att de skulle ta stygnen (silkesuturer som inte försvinner av sig själv och som inte används längre inom förlossningsvården) efter klippet eftersom de gjorde vansinnigt ont men fick naturligtvis inte bestämma. Klippt blev jag bara för att man klippt första gången och då på rutin för att jag var förstföderska. Ett mycket mekanistiskt sätt att se på föderskor.

För 24 år sen fick jag mitt tredje barn och hade helst velat föda hemma för att slippa bli behandlad som en i mängden i stället för som den individ jag är med mina specifika önskemål och behov respekterade. Någon barnmorska som ville bistå stod inte till buds. Stor sorg. När jag skulle krysta ville jag stå kvar på alla fyra, men tvingades ner i gynläge. För vems skull? Ja, inte var det då för min… Arg igen och klart mogen för mycket tidig hemgång. Redan tre timmar efter förlossningen ville jag hem, vilket personalen motsatte sig: ”Sex timmar är det som gäller, vi har ett PM någonstans men vi hittar det inte just nu”. Så jag skrev ut mig och barnet på egen risk, fick skriva på speciella papper för detta, tacksam för att de inte skickade socialtjänsten på mig eftersom jag uppenbarligen utsatte såväl mig själv som barnet för en väldigt stor risk under dessa tre timmar.

Och för 21 år sedan fick jag äntligen som jag ville. Födde hemma i lugn och ro och allt var helt fantastiskt. (Ingela kära kollega – jag älskar dig för detta!) Inga apparater, jag kunde själv välja ställning när jag krystade fram min lilla dotter, inget klipp och inga stygn, jag kunde ha henne hos mig hela tiden, ingen som misstrodde mina brösts potentiella infektionsfara, min livmoder ansågs inte vara en tickande bomb som plötsligt kunde ge mig dödlig infektion eller blöda ihjäl mig på mindre än tio minuter och detta under nio dagar efter förlossningen…

Man kan undra varför jag tar mig tid att översätta en debattartikel som är emot tidig hemgång? Jo, för jag tror på individens fria val, att detta val skall vara informerat (dvs få reda på för- och nackdelar med en metod och utifrån det ta ett beslut), att kvinnan och barnet och i förekommande fall pappan/partnern skall kunna vara kvar på sjukhus utifrån sina behov och vem känner deras behov bättre än de själva? Med god eftervård i form av hembesök utifrån familjens önskemål och behov vill nog många gå hem tidigt för de längtar hem. Men låt dem välja det själva. Annars är det verkligen en förråad vård, precis som Bb hävdar i Politiken.

I somras arbetade jag som barnmorska på förlossningsavdelningen på Frederiksberg Hospital. (Frederiksberg är en självständig kommun som geografiskt är omgärdad av Köpenhamns kommun.)

Jag bäddar på det mysiga lilla förlossningsrummet på Frederiksberg

Jag bäddar på det mysiga lilla förlossningsrummet på Frederiksberg

Denna lilla förlossningsenhet las ner vid årsskiftet. Rutinerna var på många vis föredömliga. De kvinnor som valde tidig hemgång erbjöds hembesök på dag två och dag fem efter förlossningen. Vissa dagar var det min uppgift att med taxi eller på min cykel, ta mig runt till dessa familjer och se hur de hade det. Vilken rolig arbetsuppgift det var! Alla ville inte ha hembesök, de tyckte det räckte med telefonsamtal. Speciellt omföderskor.

På cykel genom Frederiksberg.

Barnmorska (jag) på cykel genom Frederiksberg i somras

När man diskuterar tidig hemgång i Göteborg så finns inte något erbjudande om hembesök med i det paketet.  Snålt och ovärdigt, tycker jag.

Tur då att Födelsehusets Barnmorskor har två Barnmorskebilar! Det är bara att ringa!

031 400 799

Read Full Post »

Idag har vi stått och delat ut information om Barnmorskebilen och födelsehuset utanför Svenska Mässan i Göteborg. Det har varit Baby och Barn mässa. Det var fantastiskt vårväder och vi fick möta många trevliga och förväntansfulla föräldrar och barn. Kommentarerna om Barnmorskebilen var många och varierande. Stående var ändå ”-Å, va bra!”

Det var riktigt roligt! Bilder kommer så snart jag har fixat in dem i datorn.

Johanna Barnmorska

Read Full Post »

Kära läsare, jag haft den stora äran att få vara patient.

Åh vad det var nyttigt! Vi kom fyra kvinnor för inskrivning till sjukhuset för några veckor sedan. Vi var lydiga patienter, passade in och ville inte utmärka oss. Personalen var oerhört trevlig och omtänksam och ville vårt allra bästa. Hur mycket de än ansträngde sig för att jag skulle känna mig trygg och bekväm skulle jag vilja påstå att det var helt omöjligt att jag skulle känna mig helt avslappnad och trygg. Känslan att vilja vara till lags och inte besvära, att ge svar och göra det som personalen bad mig om var dominerande.

En natt när smärtan var stor och jag inte kunde sova gick jag ut och promenerade i korridoren, då kom en snäll sjuksköterska fram och hörde hur jag mådde och hon hade hört talas om att jag var Hembarnmorska. Hon tyckte det lät helt fantastiskt att kunna vara i sin hemmiljö utan yttre påverkan och i trygg och lugn miljö få föda sitt barn. En sådan naturlig sak måste bli en fantastisk upplevelse för paret när de hade en och samma Barnmorska och inte flera olika som sprang in och ut i ett kör. Jag höll ju med henne i allt såklart, men sedan frågade hon ” Får man föda hemma?”

Detta nattliga möte fick mig att fundera, det jag mötte var en spontan och glad kommentar om hur självklart det skulle vara. Samtidigt som jag mötte en oro om vad etablissemanget skulle säga.

Vi är så oerhört ”lobbade”. Jag själv kände ju hur mina egna tankar om att inte sticka ut och vara en ”besvärlig patient” styrde mitt uppförande på kliniken där jag opererades. Och den fina sjuksköterskan jag mötte trodde inte att man fick välja vart sitt eget barn skulle födas. Det behövs därför en aktiv debatt om värdegrunder, valfrihet och individens rätt till informerade val!

Som exempel på hur vår värdegrund och syn på medmänniskor har förändrats bara de senaste åren vill jag bara påminna alla hur vi reagerade när det första avsnittet av IDOL (TV-serie där unga människor skall värderas av en jury beroende på deras chanser att bli artist) sändes.

Det blev folkstorm! Debatten gick hög och enormt många protesterade mot juryns hänsynslösa sätt att värdera människor på. Man protesterade mot den hänsynslösa behandlingen och de integretetskränkande kommentarer som fälldes över dessa fina ungdomar. Jag minns att jag själv tyckte det var oerhört nedvärderande.

Idag vet jag inte om jag skulle reagera lika starkt. Och det skrämmer mig!

Överallt matas vi med information om vad jag bör ha för åsikter om mig själv och om andra och i samhället. Forskning har visat att det är den största faktorn till vantrivsel, känslan av att inte vara omtyckt.

Därför drivs vi människor troligen av att alltid vilja vara till lags och passa in för att inte bli utstötta ur gemenskapen.

Vad som är norm och passande i mitt samhälle/grupp är en helt annan någon annanstans. Därför är det så oerhört viktigt att jag gör mina egna val, ifrågasätter ”min” grupps/land/samhälles värderingar och åsikter så att jag inte låter mig bli ”lobbad”.

Johanna Sedeborn Barnmorska

Read Full Post »