Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Ahhh!

Just hemkommen från en fantastisk påfyllning av kropp och själ.

Alltsammans började egentligen för ett halvår sedan med att Maria Hogenäs och jag ville göra något för de barnmorskor som gått vår kurs Tricks of the Trade; 35 stycken har det blivit som alla gått grundkurs varav några gått ”advanced course” som vi lite skämtsamt kallar uppföljningen. Ofta får vi höra att de som gått kursen saknar våra träffar, gemenskapen, tricksen, påfyllningen. Och nu ville vi hitta ett sätt att fylla denna lucka i tillvaron. Det blev en retreat i tricksanda.

Vår målsättning, att hedra våra kära kollegor och få tillfälle att stärka dem i sin profession, var en utgångspunkt. En annan att öppna sinnena och närvaron, en sorts mindfulness även om vi inte använt det ordet.

Verklighetens folk – personal på förlossningsavdelningarna i Göteborg

Denna vår har varit turbulent på Göteborgsområdets förlossningsavdelningar, vilket lett till väldigt utarbetad personal, många sjukskrivningar och flera uppsägningar i kölvattnet av försämrade arbetsvillkor. För att överleva i den miljön kan man behöva skärma av sig, inte reagera fullt ut på yttre stimuli. Man hör inte riktigt vad folk säger, för det går inte att ta in allt. Man känner inte vad maten smakar, för man har knappast något måltidsuppehåll ens alla dagar. Det gäller att kasta i sig maten på många av arbetspassen, om man skall få i sig någon. Våra sinnen är inte vidöppna och på så vis försvarar sig kroppen för att överleva under stress. Naturligtvis är detta en fara eftersom barnmorskeri är ett sinnligt yrke där alla våra sinnen är aktiverade. Ja, kanske inte smaksinnet, men övriga! Att sitta med en kvinna i rummet där hon föder kan stundom se passivt ut, men man är verkligen där med hela sin närvaro. Det finns en anledning att tuppen Gyllenkamme från vår fornnordiska mytologi är symbolen högst upp i trädet på vår barnmorskelogga.

Enligt traditionen satt han där och vakade åt alla vädersträck för att upptäcka faror, en symbol för barnmorskans vaksamhet alltså. Men nu är det som om Gyllenkammes ställföreträdare på förlossningsavdelningarna, barnmorskorna, inte längre orkar ha alla sinnen vidöppna. Det ges inte förutsättningar för det.

Så nu hade vi bjudit in till vackra Smyrnagården på Jernholmen i Hemsjö för att läka, hela och åter öppna våra sinnen.

Medicinsk qigong

Varje dag, under ledning av Maria Hogenäs, fick vi ett pass med medicinsk qigong som stärker och balanserar kroppen, sänker blodtrycket, förbättrar blodcirkulationen och stärker immunförsvaret. Maria, som på ett lugnt och vänligt uppmuntrande och väldigt tillåtande vis lät oss testa våra egna gränser. ”Det går precis lika bra att sitta ner om du vill, det gör nytta i alla fall, gör bara det du känner att du vill, det är ändå så värdefullt”. Underbart att höra, ingen prestige. Tänk att min kropp kan göra så många rörelser!

Sinnlig närvaro

Vi hade beröring på olika vis. Massage av varandra – alla älskade det. Som barnmorskor använder vi våra händer väldigt mycket. Ofta masserar eller stryker vi de födande kvinnorna för att lugna, få kvinnan att slappna av, för att lindra smärta. Men hur ofta tar vi emot beröring? Det här var mycket uppskattade stunder och alla såg omtumlade och påverkade ut av oxytocinruset som sätter igång vid beröring.

Tricks – Maria linjen och det slutna rummet

En retreat för Tricks-barnmorskor innehåller naturligtvis tricks av olika slag. Vi läste ur barnmorskan Pia Höjebergs bok ”Tröskelkvinnor” där hon beskriver en gammal iransk tradition för att sluta förlossningsrummet. Stänga det, alltså. Det låter kanske helt underligt om man tänker på hur det ser ut på våra sjukhus där i princip alla födslar i vårt land äger rum. Där personal mer eller mindre ödmjukt kliver över tröskeln till det rum där födseln skall äga rum. Okända människor i anonyma kläder. I ytterlighetsfallen, instormande utan att knacka och krävande att intervenera.

Idag finns mycket forskning som visar på betydelsen av trygghet, lugn och ro för att optimera en födsel. Men vi är inte så bra på att ta fasta på det. Förr i världen förstod barnmorskor betydelsen av att sluta rummet, det var ett kvinnorum där inget oknytt fick slippa in. Även i Sverige var det så. Den iranska tradition Pia Höjeberg refererar till går till så att barnmorskan tar ett stycke kol från härden (för självklart brann alltid en eld i det rum där kvinnan skulle föda) och när alla som skall vara i rummet är samlade, drar barnmorskan ett kolstreck utmed väggarna, över dörrar och fönster. Detta streck, Marialinjen, få inte brytas förrän barnet är fött. Inget spring ut och in. (Namnet Maria refererar här till Jesu moder som även muslimer erkänner som en historisk person.)

Tänk vad mycket som stör i ett förlossningsrum idag! Dator med skärm för journalskrivning, en annan skärm för övervakning av barnet, en droppräknare som piper om slangen kommer i kläm (eller kontakten dras ur och batteriet kopplas på) och en annan droppräknare till ryggbedövningen som piper var gång kvinnan tillför sig ökad dos. I personalens fickor, apparater som piper om det ringer på något rum eller på ytterdörren. Med en ettrigare signal om det larmar och är jätteakut någonstans. Ljud vi måste förhålla oss till och som svårligen kan ignoreras. Lustgasens pysande ljud – en fantastisk lättnad när den kopplas från väggen.

En kväll skrev vi ned på var sitt stycke papper, något vi ville bli av med. En egenskap, en händelse, ett plågsamt minne, vad som helst som kom för oss.  Senare på kvällen gjorde vi upp en eld och lämnade pappersbitarna och det vi ville komma ifrån, på den flammande härden. Nästa morgon samlade jag kolbitar från denna eldstad till alla som ville ha, som en påminnelse om Marialinjen; en symbol för den födande kvinnans integritet och betydelsen av one-to-one-care.

Tricks – om progress i öppningsskedet

Vi lärde oss om tricks från Denis Walshs bok Evidence and Skills for Normal Labour and Birth, min senaste favoritbok och ett måste, tycker jag, för alla barnmorskor inom förlossningsvård. Även barnmorskestudenter har stor glädje av denna bok. Walsh ifrågasätter bland annat att det görs så mycket vaginalundersökningar under en födsloprocess. Han menar att vi måste ställa oss två frågor inför varje sådan undersökning:

1. Behöver jag verkligen göra denna undersökning just nu?

2. Finns det något annat sätt där jag kan ta reda på om födseln framskridit?

Tricks för att ta reda på detta som Walsh tar upp omfattar:

1. Yttre palpation med kvinnan stående. Då kan man verkligen känna hur långt barnets huvud har trängt ner i bäckenet, och på vilket vis.

2. Känna efter på kvinnans underben hur kalla de är. Man har lagt märke till att födande kvinnor har kalla fötter. Ju mer födseln framskrider, desto högre upp sprider sig kylan i kvinnans underben. När hon är kall upp till knät, närmar sig krystningsskedet.

3. ”The purple line” kan vara ett tecken hos en del kvinnor. Man observerar skåran mellan kvinnans skinkor. Från ändtarmsmynningen och upp mellan skinkorna sprider sig en mörk, lite lilaaktig linje, mellan skinkorna. När linjen vuxit ända till platsen där skinkorna delas är det strax dags att krysta.

4. Kvinnans röst förändras i övergångsskedet, innan hon börjar krysta.

5. Vissa barnmorskor hävdar att de känner att kvinnan får en annan lukt just innan hon skall börja krysta.

6. Walsh nämner en observation från peruanska traditionella barnmorskor. De följer en linje på kvinnans panna: mellan ögonbrynen ses som ett fördjupat ”dike” som förlängs under värkarbetet för att slutligen nå hårfästet när modermunnen är fullvidgad.

7. Från flera hembarnmorskor har Walsh hört att de ofta känner ett behov av att förrätta sina behov, strax innan kvinnan börjar krysta. (detta känner jag igen själv – är det något i luften, nån feromon eller så, som gör att man får en tryckkänsla i tarmen liknande det kvinnan snart skall känna? Är det spegelneuronerna som aktiveras – alltså, reagerar vi på något som kvinnan gör utan att vi egentligen kan sätta ord på vad det i så fall är?

Ytterligare ett tricks som jag lärt av en estnisk barnmorska är att strax innan kvinnan behöver börja krysta, får hon ett behov av att knyta sina händer, ta tag i något, t ex lakanet eller sin partner eller något/någon annan. Det har jag sett hos många kvinnor sen, men sällan är ett tecken genomgående och alltid förekommande hos alla kvinnor alltid. Men när man lägger samman flera tecken har man i alla fall en känsla för om födseln framskrider.

Men – tricksen var inte det barnmorskorna kom för i första hand. Så vi hade fler upplevelser för att öka vår sinnlighet. Att äta en måltid under fullständig tystnad är en utmaning för barnmorskor, som är kända för att uppskatta samtal.

Måltider på Jernholmen: aktivera lukt, syn och smak

Måltiderna var omsorgsfullt, närmast konstnärligt, tillagade och framdukade till oss av Ingrid som vår värdinna och kock, i generös mängd och med utsökt goda vegetariska rätter.

Paj på hemplockade kantareller, hemgjorda marmelader, mildaste morgongröten på hemligt recept med en svag doft av vanilj, en indisk currysoppa och chèvreost med honung och valnötter. Utsökta efterrätter… Fruktskålen som ett stilleben.  Äta i tystnad stimulerade mig att sortera maten innan jag stoppade den i munnen: rödlökens söt-skarpa smak på tungspetsen, rucolans lite bittra smak som skiljer sig så från spenatbladets, fylligheten i den goda såsen till den ugnsbakade laxen…

Naturen vid Färgens strand

Sinnlighet, att öppna ögonen för det vackra i naturen, att betrakta den närsynt, närma sig den blundandes och ledd av en kollega för att stanna upp invid något och bara insupa precis det som står framför, i all sin enkelhet eller skönhet. Som såg man detta för första gången.

Luktsinnet och känsel

Lukt – vi blandade våra egna väldoftande oljor. Olivolja som grundsubstans och sedan fick var och en droppa i efter tycke och smak eteriska oljor av lavendel, eukalyptus, rosmarin och/eller kryddnejlika för att få fram sin egen personliga doft.

På morgnarna tog vi ett bad, men inte vilket som helst. I samlad tropp gick vi ner till sjön, klädde av oss, gned in oss med våra egna oljor och klev i vattnet. Det ÄR kallt i sjön i april, inte tu tal om annat.

När vi kom upp oljade den som ville in sig igen och gick ner ytterligare en gång. Obehagligt och lite skönt på en gång. Efteråt kom den stora belöningen som varje vinterbadare erfarit. Sockerdricka i hela kroppen. Ordet vederkvickt kommer till mig. Så stärkande och uppiggande detta var!

En hedrande ceremoni för graviditet,  födande och moderskap

Höjdpunkten var ”baño de rosas”, rosenbad. Detta har jag hört är en sydamerikansk tradition som utförs av kloka gummor. En symbolisk dusch av rosenblad som sköljer bort ont och som renar. En av deltagarna var gravid. Maria och jag har länge talat om att vi i vår tid och vår kultur är dåliga på att hylla den gravida kvinnan, moderskapet och födandet. Hedra detta, lyfta det till andra nivåer. Att vara gravid är ett stort arbete, ett ansvar, det är modigt att våga träda in i mammarollen. Man lämnar en del av sin självständighet för någon annan som är helt beroende av en under flera år framöver. Detta bör hedras! Hyllas! Äras!

Alltså skapade vi en ceremoni för den gravida kvinnan som nu fick symbolisera alla gravida kvinnor, våra urmödrar, våra mammor, oss själva, framtidens mammor. Hon fick sitta upphöjd på en stol med övriga i en halvcirkel runt henne medan vi strödde kronblad från rosor över hennes huvud och kropp. Samtidigt gick vi en och en fram till henne för att välkomna det lilla ofödda barnet och för att hedra henne. Det var otroligt starkt och vackert. Det var så fint att få göra detta för henne, så väldigt inspirerande. Efteråt sa hon att så här borde alla gravida kvinnor få bli behandlade.

Jaa… hur skulle världen se ut då?

/Eva-Maria Wassberg


Annonser

Read Full Post »