Detta citat brukar tillskrivas Mahatma Gandhi, men tycks tyvärr vara en faktoid. Oavsett vem som skrev orden, är det trösterikt att tänka så om man vill förändring men känner motgångar. Att till sist kan man ändå nå sitt mål.
Berit Ås, professor emerita i socialpsykologi och som jag personligen har träffat vid ett par tillfällen, har varit inne på samma tankebana när hon formulerat de fem härskarteknikerna:
1. Osynliggörande genom att tysta eller marginalisera oppositionen. Det kan ske till exempel genom att man sysslar med något annat medan någon lägger fram ett ärende.
2. Förlöjligande, till exempel genom att oppositionens argument skrattas bort eller användande av lyteskomik.
3. Undanhållande av information kan ske genom att utestänga personen från ett möte eller att besluten är ”riggade” i en mindre grupp före själva mötet.
4. Dubbelbestraffning, eller som Berit säger på engelska: Damn if you do and damn if you don’t. En mamma som går på politiskt möte på kvällen kan av några ses på som dålig mamma eftersom hon borde vara hemma med barnen, medan andra kan tycka att hon är oseriös och glider med på andras arbete om hon väljer att vara hemma med sina barn.
5. Påförande av skam och skuld och typexemplet kan vara att kvinnan får skylla sig själv att hon blev våldtagen eftersom hon hade kort kjol/druckit alkohol/följt med någon hem.
När man tycker sig ha sett ett sammanhang, ”sett ljuset”, grundligt satt sig in i en fråga och vill dela detta med andra kan det naturligtvis ses som hotfullt. Det kan innebära att den andre tvingas ompröva sin syn på en rutin, metod, handhavande, beteende eller liknande. Om det man gör visar sig skada någon annan, kan det naturligtvis ge mycket skuldkänslor och då kan det vara svårt att ta in. Bättre att fortsätta som vanligt tills ledningen bestämt annat.
Nu verkar jag väl som en förespråkare för anarkism (an archos = utan härskare) men det skulle jag inte hålla med om. Jag tror, kanske lite naivt, på kunskap. Och att kunskap är makt. Att det är viktigt att skaffa sig kunskap, att vara kritiskt tänkande och ifrågasättande.
Läser en artikel i Forskning och Framsteg av professor emeritus Sven-Eric Liedman om makt och kunskap och förstår plötsligt att det har många fler bottnar än jag tidigare reflekterat över. Liedman tar upp följande fem:
- den makt över tingen som kunskapen ger
- kunskapen som ger makt över människor
- makten som förbjuder kunskap
- makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
- kunskap som avslöjar makten.
Med detta i bakhuvudet funderar jag över hur resonemanget går när man i Göteborg förespråkar ultratidig klampning av navelsträng (före barnets första andetag, dvs inom ett par sekunder). Som barnmorskestudent fick jag skäll när jag vid ett par tillfällen avnavlat i vulva, dvs klippt av navelsträngen innan barnet var ute eftersom den var runt halsen. -Barnet får blodbrist när du gör så, den kan till och med behöva blodtransfusion! Se här så blek den är! Senare fick jag lära mig att det är ytterligt sällan man behöver göra avnavling i vulva, för barnen kommer ut så fint ändå i nästan alla fall, trots navelsträng runt halsen. Jag fick lära mig att när barnet just framfötts skulle det hållas lågt, under höjden av livmodern, så det fick i sig allt sitt blod. Fast många barnmorskor la ändå upp barnet på mammans mage genast, för de tyckte att det kändes naturligt, många mammor ville ha upp barnet. Trots att vi fick höra att barnet skulle få blodbrist då.
Döm om min förvåning när jag kommer tillbaka till förlossningsvården efter ett antal års bortavaro. Nu är det inte frågan om att barnet skall ha sitt blod. Det är organisationen som skall ha sitt pH-värde på navelsträngsblodet och det fås genom att navelsträngen klampas omedelbart som barnet kommit ut, vilket innebär att barnet inte får något gasutbyte från mamman när det skall etablera sin andning. Man skulle ju annars tycka att det var så finurligt ordnat av Moder Natur: När barnet är lite taget av en jobbig förlossning, och inte riktigt orkar börja andas genast, så får barnet ändå syre från mamman via navelsträngen! Man brukar säga att det tyngsta och svåraste andetag man tar i hela sitt liv är just det första, för då skall hela lungpaketet utvecklas. Aldrig förr har alla alveoler fyllts med luft.
När detta diskuteras hösten 2008 på förlossningsavdelningen, sägs att föräldrarna inte får teckna någon barnförsäkring om det inte finns pH-värde från navelsträngsblod i journalen. Den hösten håller jag en studiecirkel för barnmorskor där vi följer upp olika påståenden som låter som faktoider. En av barnmorskorna ringer runt till olika försäkringsbolag och ställer frågan: -Är det sant att man inte får teckna barnförsäkring om man avstått från pH-provtagning? Försäkringsbolagen ställer sig frågande. Detta har man aldrig hört talas om.
Nästa diskussion blir att barnläkarna vill ha detta prov för att kunna behandla dåliga barn. När frågan ställs till barnläkare säger de att de behandlar på kliniken, dvs hur barnet ter sig i första hand och inte på vad detta första prov visar. Därför tas alltid ett nytt navelsträngsprov på de barn som inte mår så bra när de föds. Barnläkarna är i allmänhet fortfarande för att man väntar med avnavling.
Vid den här tiden har det kommit en artikel i Läkartidningen om nationellt vårdprogram för avnavling. Där rekommenderas att man frångår praxis som är 20 sekunder efter framfödandet (men på kliniken jag då arbetar på gäller före första andetaget) och i stället håller barnet lägre än mamman i 30 sek och därpå väntar 2-3 minuter. Sen tar man provet. Jag printar ut artikeln och diskuterar med arbetskamraterna. Ingen förändring. Detta är år 2008.
Åren går. Vi hör från en angränsande klinik att undersköterskorna tar blodprovet från intakt navelsträng genom att klämma åt under en kort stund varpå provet tas och därefter släpper man taget och pulsationerna fortsätter. Några försöker lära sig, men det var för svårt och genomförs inte. Vi skall i stället fortsätta med sedvanlig procedur och i stället invänta en studie som görs i Halmstad av överläkare Ola Andersson.
Den är så välskriven att den publiceras i BMJ, British Medical Journal, en av de högst rankade medicinska tidskrifterna. Men tro det eller ej, ingen förändring på kliniken. Nu skall istället nästa studie inväntas. Detta påbud finns det inte någon promemoria om, något PM som ju är ett skriftligt underlag som bygger på klinisk erfarenhet och evidens. Kanske för att det inte finns något evidensläge för att fortsätta denna praxis? Men man inväntar alltså nästa studie. Nu, enligt hörsägen, från Umeå. Samtidigt växer opinionen bland föräldrar som är pålästa och de vill i många fall inte vara med om denna tidiga avnavling. Självklart skall detta respekteras av vården eftersom det i Hälso- och sjukvårdslagens §2A punkt 3 stadfästs att lagen skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
På 1990-talet lobbades mycket inom offentliga institutioner för FN:s konvention om barnets rättigheter. Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet. Vad vi än gör skall vi tänka på vad som är bäst för barnet. Punkt 3 i konventionen lyder just så: Barnets bästa skall komma i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Detta diskuteras också på avdelningen. Ingen förändring.
Men, gör vi denna procedur, klampning av navelsträng före första andetaget, för barnets bästa?
Det blir oroligt i leden och personal vill förändring. Det diskuteras och fler och fler barnmorskor vill inte arbeta på detta vis. Än har inga direktiv uppifrån förändrats.
First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Där är vi nu.
Then you win!
Eva-Maria Wassberg
Barnmorskebilens Blogg 