Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Maria Hogenäs, Eva-Maria Wassberg, Marie Berg

Professor Marie Berg på Institutionen för Vård och Hälsa, Sahlgrenska Akademin, hade bjudit in till en COST-konferens (Cooperation in Science and Technology) på Göteborgs Universitet den 23 maj 2012, alltså i onsdags. Och bland talarna fanns Födelsehusets barnmorskor. Vi berättade om hur vi arbetar med alternativ till den etablerade vården, framförallt med hemfödslar. Två föräldrar, en kvinna med en sjukhusförlossning och två hemfödslar och en fyrabarnspappa med två sjukhusförlossningar och följande två barn födda i hemmet, beskrev varför de valt föda hemma efter sjukhusförlossningar och hur mycket bättre detta val varit för dem.

Med på konferensen fanns även Ida Lyckestam Thelin, MNSc, och barnmorska på Mölndals sjukhus som föreläste om förlossningsvården på SU, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Därefter talade en kvinna som med positiv förväntan gick in i sin första födsel men där hennes och makens upplevelse blev mycket negativ och skrämmande. Inför sin nästa födsel gick hon i s.k. Aurorasamtal (samtalsstöd för förlossningsrädda) och uttryckte att hon ville ha kontinuerligt stöd vid nästa födsel. Men detta kan inte garanteras inom SU och därför fick hon ett planerat kejsarsnitt denna gång.

Soo Downe

Framför allt fanns professor Soo Downe från University of Central Lancashire där och föreläste om syftet med projektet Iresearch4birth. Genom att förstå, identifiera och lära av goda exempel skall man kunna förbättra mödra- och förlossningsvård. Hon förklarade att bästa tänkbara vård inom detta område omfattar a) minimal dödlighet och sjuklighet, b) att vården ger maximal kapacitet för ett optimalt föräldraskap, c) att vården ger maximalt välbefinnande för familjen och slutligen d) maximalt välbefinnande för personalen.

Tänk, vilken viktig forskning detta är som sätter fokus på förlossningsvården. Tyvärr ser det inte så ut idag när man skurit ner på verksamheten inom SU. Bästa tänkbara vård kan inte ges med överbeläggningar på neonatalavdelningen och utmattad personal som följd. Inte när Auroramottagningen stängt en dag i veckan och när Göteborgs amningsmottagning nu är dimensionerad att motsvara Gävles population. Inte heller när en barnmorska ofta har två kvinnor samtidigt att ansvara för på förlossningen. Absolut inte när trångboddhet som på nyföddhetsavdelningen leder till ökade infektioner hos barnen och när underbemanning av personal på förlossningsavdelningen leder till ökade interventioner. Vi har verkligen inte en optimal vård!

Förutsättningarna för optimal vård finns egentligen. Vi har redan tillräcklig kunskap för att ge det! Här handlar det om den politiska viljan.

Interventioner & möjliga konsekvenser

I Sverige används oxytocin, det hormon som används som värkstimulerande medel, alldeles för frikostigt, visade Soo Downe. Vi ligger bland de högsta användarna i Europa, trots att vi vet att barn som föds efter oxytocinstimulering oftare har lägre vitalitetspoäng, s.k. Apgar score, vid fem minuters ålder än barn där detta hormon inte tillförts på konstgjord väg under födseln. Det är vanligare att de oxytocinstimulerade barnen behöver vårdas på neonatalavdelning och vanligare att de föds med kejsarsnitt. Självklart görs dessa jämförelser mellan grupper med samma förutsättningar i utgångsläget.

Soo Downe lyfte också frågan: Vad vet vi om eventuella långtidskonsekvenser med induktion (igångsättning av förlossning)? Från försök på hästar har man funnit att när dessa får tillförsel med hormoner för att sätta igång fölningen, ger det två till tre gånger förhöjd kortisolnivå samt förändringar i halterna av glukos och insulin. Dessa nivåer kvarstår i upp till tio dagar efter fölningen. Kan igångsättning av förlossning ha samma påverkan på människor? Har det i så fall någon innebörd på lång sikt? Innan vi vet säkert, kanske vi skall vara återhållsamma med induktioner ”för säkerhets skull”?

WHO och lågriskgraviditet

WHO uppskattar, berättade professor Downe, att 70-80 procent av alla kvinnor startar förlossningsarbetet som lågriskkvinnor. Men okritisk användning av ohjälpsamma, otidsenliga, olämpliga och/eller onödiga interventioner, alla alldeles för dåligt evaluerade, är riskbeteenden som finns hos alldeles för många vilket ger sämre vård, menade hon. Och hon citerade Sacket: evidensbaserad medicin står på TRE ben. 1) Bästa forskningsevidens tillsammans med 2) klinisk expertis och 3) vad patienten själv värdesätter. När dessa tre faktorer är integrerade formar personalen och patienterna en allians som optimerar utfallet och livskvaliteten.

De goda nyheterna

Allt är verkligen inte elände. Professor Downe framhöll fördelarna med svensk förlossningsvård. Ur ett internationellt perspektiv har vi låg andel kejsarsnitt här och framförallt få upprepade kejsarsnitt hos samma kvinna. I Sverige är det inte ovanligt att en kvinna som fött med kejsarsnitt första gången får möjlighet att föda vaginalt vid nästa födsel, så kallad VBAC (vaginal birth after cesaerean section). Detta innebär (ur ett statistiskt perspektiv, inte ur individperspektiv) lägre risk för mor och barn.

Om vi skall förbättra världen, kan vi bidra med att förhålla oss till födande så som Sheila Kitzinger föreslog redan 1987:

”För alla som tänker efter tillräckligt länge, handlar födande inte bara om tekniker för att få ut ett barn ur någons kropp. Det involverar vår relation till livet som helhet, den del vi spelar i det stora sammanhanget.”

Om naturligt födande spelar så stor roll, varför är det då så ovanligt? frågade Soo Downe och nämnde samtidigt att bara fem procent av alla kvinnor har en fysiologisk födsel utan några interventioner.

Hennes slutkläm var att vi runt den födande kvinnan som har olika professioner behöver komma samman och prata med varandra. Vi har alla samma goda avsikter och våra gemensamma kunskaper är viktiga. Det är inte så att obstetriker är onda och barnmorskor är goda. Men vi måste prata. ”Tea and cakes” är hennes recept. ”Just have tea and cakes and talk to each other instead of blaming!” (Te och kakor, ha bara te och kakor och prata med varandra i stället för att skuldbelägga!)

Dags att sätta på tevatten!

Eva-Maria Wassberg

P.S. Du kan läsa mer om detta på engelska på GU:s hemsida: http://www.childbirthresearch.se/2012/05/towards-optimal-maternity-care-in-sweden/

Brevfråga

Det kom ett brev…. Publicerat med brevskrivarens tillåtelse.

Hej  Eva-Maria,

Jag har träffat dig vid ett tillfälle  när du föreläste för sjuksköterskestudenter. Sedan visade det sig att du var med på min väns hemförlossning. Det var så roligt hur glad och nöjd hon var över sin hemförlossning och hon berättade för mig hur givande det var att ha dig närvarande de sista timmarna när värkarna satte in som värst.

Nu är det så fantastiskt att jag blev gravid för första gången i mitt liv!  Jag har haft en hel del funderingar över att ha en hemförlossning eller inte. Det jag tror jag tycker är jobbigast är just att inte ha kontinuitet-att inte träffa min barnmorska förrän jag kommer till sjukhuset med värkar. Jag skulle känna mig tryggare om jag redan hade en etablerad kontakt med en barnmorska som sedan närvarar med mig genom förlossningen. Jag har en närvarande, lugn och tålmodig pojkvän men han är ju lika oerfaren gällande förlossningar som jag.

Jag är för feg för att ha en hemförlossning men det jag ville komma till är att jag undrar om ni barnmorskor på Födelsehuset även arbetar med kvinnor som föder på sjukhus och att ni då har en etablerad kontakt med dom innan. Jag undrar om ni bedriver en sådan verksamhet? På Födelsehusets hemsida står det om doulor men det verkar vara endast för kvinnor med behov av tolk? Jag tänker mig att man annars kanske skulle kunna ha en doula med sig…

Vi ska anmäla oss till din profylax-kurs. Hoppas det finns platser kvar då. Jag tycker det är så fantastiskt den verksamhet ni bedriver på Födelsehuset. Ni jobbar faktiskt för kvinnors rättigheter i vården!

I väntan på svar!

————

Hej!

Grattis till din graviditet!

Vad kul att du känner X – vilket sammanträffande!

När det gäller födsloplats har jag landat i uppfattningen, efter ett kvarts sekel i professionen, att hemmet egentligen är den allra bästa platsen för en förstföderska. Om hon är frisk och har en normal graviditet och förväntat normal förlossning. Och om hon själv vill. Man kan nämligen alltid konvertera till sjukhusförlossning om det skulle bli för jobbigt. Det kan man däremot inte vid en sjukhusförlossning. Åka hem alltså, om man inte trivs…

Det finns många förstföderskor som fött med oss som fått goda och stärkande upplevelser. Sen vet de att de kan föda av egen kraft och vid en eventuell framtida sjukhusförlossning vet de något om sin egen förmåga och kan berätta om sina önskningar med en annan pondus.

Tyvärr är det ofta det omvända fallet vi kommer i kontakt med när vi träffar kvinnor som vill föda hemma. Man har haft en förlossning på sjukhus som inte alls blev en sådan man önskat eller förväntat sig och man känner sig överkörd. Därför vill man nu vara säker på att man har kontroll: man vet var man skall föda och med vem. Man har checkat av med den personen/barnmorskan att hon är med på vad man vill och önskar. När man har kontrollerat för det som går, kan man släppa kontrollen och ge sig hän i födandet.

Jag säger inte att sjukhusförlossningar alltid är dåliga och att hemförlossningar per definition är lyckade. Det är så många faktorer som spelar in. Jag har massor av goda erfarenheter när det gäller förlossningsupplevelser på sjukhus! Det vill jag gärna betona. Jag är övertygad om att när en frisk kvinna med normal graviditet och förväntad normal förlossning föder, så gör hon det bäst där hon känner sig trygg. För de allra flesta är det, konstigt nog, på sjukhus i en främmande miljö med okända människor.

Kan det bero på en tillit till expertsamhället och att experterna alltid vet bäst? Men hur kan någon annan verkligen förstå den andres, i det här fallet den födande kvinnans, innersta behov? Det är verkligen svårt! Eftersom du läser vårdvetenskap så har du tagit del av en massa redan om att se den andre, patienten, att bekräfta, att ha en förförståelse, att sätta sig själv åt sidan. Men kan man någonsin verkligen förstå den andre? Det är djupt filosofiska frågor.

Att känna varandra i förväg underlättar enormt. Därför kan en doula vara ett väldigt bra alternativ, om hemförlossning inte känns som att det passar in på en själv. Det finns många duktiga. Mina rekommendationer på rak arm: Iréne Horvath i Floda. Åsa Norén i Västra Bodarne (Alingsås). Frida Viibus Lundgren i Göteborg. Erfarna, kloka och moderliga kvinnor som brinner för dessa frågor.

Om det händer något. Ja, det kan verkligen hända något. Det måste man ha tänkt igenom när man föder hemma. Det kan uppstå en situation som man inte kan klara upp i hemmet, men som hade gått att klara upp på sjukhus. På individnivå kan man aldrig veta helt säkert.

På gruppnivå, om vi skall luta oss mot forskning, finns det en hel del att ta fasta på. När det gäller omföderskor är det lika säkert för mor och barn att föda hemma som på sjukhus, alltså om man ser på sjuklighet och dödlighet vid tiden kring födandet. När det gäller förstföderskor finns det en liten ökad risk. Men det är fortfarande stor skillnad på frekvensen kejsarsnitt i hemmet och på sjukhus (alltså: självklart gör man inte kejsarsnitt i hemmet utan det gäller de kvinnor som överförs från hem till sjukhus) där kejsarsnittsfrekvensen på sjukhus ligger på 17 % och vid hemfödslar på 2 %.

Ta gärna del av den här forskningen:

I november kom en stor studie från England, populärt kallad ”The Birthplace study”, http://www.bmj.com/content/343/bmj.d7400. Återigen visar den att det tycks säkert att föda utanför sjukhuset om man är en frisk kvinna med normal graviditet och förväntat normal förlossning.  På barnmorskeledda enheter hade man signifikant färre ingripanden, t ex betydligt färre akuta kejsarsnitt och högre andel normala förlossningar än bland de kvinnor som planerade att föda på sjukhus. Tittar man enbart på omföderskor, ser man att det inte finns signifikanta skillnader i negativt perinatalt (tiden kring födelsen, i allmänhet definierad som upp till fyra veckor efter att barnet fötts) utfall om man föder på barnmorskeledd enhet eller planerad hemförlossning jämfört med planerad sjukhusfödsel. Det är färre instrumentella förlossningar, klipp och kejsarsnitt.

Denna studie bekräftar tidigare studier som pekar åt samma håll:

De Jonge m fl 2009: Perinatal mortality and morbidity in a nationwide cohort of 529 688 low-risk planned home and hospital births http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1471-0528.2009.02175.x/abstract

Janssen m fl 2009 Outcomes of planned home birth with registered midwife versus hospital birth with midwife or physician http://www.cmaj.ca/content/181/6-7/377.full.pdf

Lindgren m fl 2008: Hemförlossningar i Sverige 1992-2005. Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter http://www.avhandlingar.se/avhandling/ac60978969/

Maassen m fl 2008 Operative deliveries in low-risk pregnancies in The Netherlands: primary versus secondary care http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19036039

Olsen & Jewell 2009 Home versus hospital birth http://summaries.cochrane.org/CD000352/home-versus-hospital-birth

När det gäller kurser får jag hänvisa till Födelsehusets hemsida och att du klicka på länken för anmälan som går till Sensus, studieförbundet vi samarbetar med.

Och så till din fråga om man kan föda med känd barnmorska på sjukhus. Ja, det har hänt i några enstaka specialfall. Det är inte just något vi erbjuder egentligen. Men ett sådant fall beskrivs i senaste numret av Jordemodern, maj 2012. Kila in på biblioteket på din institution och läs!

Lycka till!

Eva-Maria

Surfade runt på Amazon i jakt på inspiration. Bland många andra böcker som jag investerade i, köpte jag ”Evidence and skills for normal labour and birth – a guide for midwives” av barnmorskan och professorn Denis Walsh.

Vad han skriver är kanske redan självklarheter för många, men för mig blev det flera aha-upplevelser. Det jag förstår intuitivt sätter han ord på och då blir det så mycket lättare att prata om, förmedla till andra.

Ett exempel Walsh ger är två förhållningssätt till förlossningssmärta. Det ena är att bedöva smärta, pain-relief approach, och det andra att arbeta med smärta, working with pain approach. I boken beskrivs smärta på ett dualistiskt vis:

Å ena sidan: Smärta ses som ett problem. Å andra sidan: Smärta är något som hör till.

Å ena sidan: En faderlig attityd ” Vi kan skydda dig mot onödiga påfrestningar”. Å andra sidan: Jämställd delaktighet ”Vi är med dig”.

Å ena sidan: I en tekno-rationell tidsålder kan smärta förebyggas/behandlas. Å andra sidan: Förlossningssmärta är en tidlös del av en övergångsrit.

Å ena sidan: Omgivningen påverkar inte smärtupplevelsen. Å andra sidan: Omgivningen påverkar smärtupplevelsen fundamentalt.

Å ena sidan: Klinisk expertis av professionella vårdgivare. Å andra sidan: Stödjande roll av följeslagare vid födseln.

Å ena sidan: Förlossningsförberedelse har speciellt fokus på smärtlindring. Å andra sidan: Smärthantering är bara en del av förlossningsförberedelse.

Å ena sidan: Meny-förslag med möjligheter till smärtlindring. Å andra sidan: Stödjande strategier under ”förlossningsresan”.

Å ena sidan: Förstföderskor är specialfall och de behöver menyförslag. Å andra sidan: Förstföderskor har en optimal möjlighet att arbeta med smärta.

Å ena sidan: Smärta är en management-fråga för löpandebandet-förlossingar. Å andra sidan: Smärta är en dimension av födande på småskaliga förlossningsenheter med en barnmorska per födande.

Å ena sidan: Bidrar till den stigande trenden av ryggbedövning. Å andra sidan: Bidrar till en sjunkande trend av farmakologisk smärtlindring.

Å ena sidan: Risker med farmakologiska medel uppvägs av fördelarna. Å andra sidan: Man ser den möjliga dynamiken: att farmakologisk smärtlindring kan leda till en kaskad av interventioner.

Å ena sidan: informerat val innebär att alla möjligheter måste presenteras. Å andra sidan: Informerat val ges inom kontexten av kvinnans förlossningsplan och hennes filosofi.

Så jag planerar nu med Maria Hogenäs att hålla en bokcirkel i tricksanda vilket innebär guidad avslappning till musik, fördjupning och synpunkter på bokens innehåll, ett kapitel per gång. Så ett pass med qi-gong eller annan kroppslig övning och slutligen en smarrig soppa i Födelsehusets kök. När jag sitter här en sen Kristi Himmelfärdskväll och spånar tänker jag att det kunde vara roligt att göra ett studiebesök i England. Men det är en annan historia 🙂

Eva-Maria Wassberg

Mors dag i Sverige är (än så länge) alltid sista söndagen i maj, men i USA inträffar den i år den 13 maj. Organisationen ”Every mother counts” vars syfte är att minska mödradödligheten globalt, har sina rötter i detta land. Årets kampanj heter No Mothers Day och man har lanserat en film med samma namn. Värd att se och fundera över:

Eva-Maria Wassberg

Kejsarsnitt, eller Caesarean section, är en livräddande operation som under flera år ökat allt mer. Långt utöver vad som motiveras av andelen sjuka kvinnor och barn. Eftersom komplikationer kan vara förbundna med kejsarsnitt är det viktigt att få ner frekvensen medicinskt onödiga snitt. På flera håll i världen är det en självklar slogan med ”En gång kejsarsnitt, alltid kejsarsnitt”. Riktigt så illa är det inte i vårt land där vi internationellt sett har en relativt låg frekvens men ändå, utifrån WHO:s rekommendationer, ligger en bit över.

Nu har Ingela Lundgren, prefekt och docent vid Institutionen för vård och hälsa, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet, roddat hem 3 miljoner euro tillsammans med forskare från Irland, Belgien och England i syfte att få ner frekvensen genom forskningsprojektet Optibirth.

I vintras träffade jag den irländska forskaren och barnmorskan från Trinity College i Dublin, Valerie Smith hemma hos Ingela, och Valerie berättade att i hennes hemland föder 70% av alla med tidigare kejsarsnitt, åter med snitt. Följande dag var Valerie Smith på Födelsehuset och träffade svenska kvinnor som fött vaginalt efter kejsarsnitt för att höra hur de tänkte kring detta. Ett jätteintressant dokument, Healthy Birth Directory,  (Katalog för friska födslar) har hon varit med att skriva. Läs och inspireras! Från samma institution, Trinity College, kommer Cecily Begley som är professor och barnmorska och den som är huvudansvarig för OptiBirth-projektet. Här nedan kan du se en kort intervju med Cecily Begley om fysiologisk födsel, inspelad av teamet på oneworldbirth:

Inom Optibirth kommer man att intervjua barnmorskor och läkare, föderskor och deras partners för att ta reda på vad dessa skillnader i frekvens ”vaginal födsel efter kejsarsnitt” beror på. Därefter skall man testa ett nytt vårdprogram i Irland, Tyskland och Italien som alla är länder med hög snittfrekvens efter tidigare snitt. Kvinnorna skall få bättre stöd och bli mer delaktiga i sin vård, har man tänkt. Den tredje delen av projektet innebär att man studerar samhällsekonomiska kostnader.

Forskningsprojektet OptiBirth, som involverar tolv forskargrupper från åtta länder, fick högst ranking av alla ansökningar till EU:s forskningssatsning FP7 på hälsa och innovation, ”Improving the organisation of health service delivery” och har kommit till stånd genom ett samarbete inom EU-COST-nätverket ”Childbirth Cultures, Concerns, and Consequences: Creating a dynamic EU framework for optimal maternity care”.

För mer info om EU-COST: www.iresearch4birth.eu

Mer om EU-COSTprojektet längre fram.

Eva-Maria Wassberg

Detta citat brukar tillskrivas Mahatma Gandhi, men tycks tyvärr vara en faktoid. Oavsett vem som skrev orden, är det trösterikt att tänka så om man vill förändring men känner motgångar. Att till sist kan man ändå nå sitt mål.

Berit Ås, professor emerita i socialpsykologi och som jag personligen har träffat vid ett par tillfällen, har varit inne på samma tankebana när hon formulerat de fem härskarteknikerna:

1. Osynliggörande genom att tysta eller marginalisera oppositionen. Det kan ske till exempel genom att man sysslar med något annat medan någon lägger fram ett ärende.

2. Förlöjligande, till exempel genom att oppositionens argument skrattas bort eller  användande av lyteskomik.

3. Undanhållande av information kan ske genom att utestänga personen från ett möte eller att besluten är ”riggade” i en mindre grupp före själva mötet.

4. Dubbelbestraffning, eller som Berit säger på engelska: Damn if you do and damn if you don’t. En mamma som går på politiskt möte på kvällen kan av några ses på som dålig mamma eftersom hon borde vara hemma med barnen, medan andra kan tycka att hon är oseriös och glider med på andras arbete om hon väljer att vara hemma med sina barn.

5. Påförande av skam och skuld och typexemplet kan vara att kvinnan får skylla sig själv att hon blev våldtagen eftersom hon hade kort kjol/druckit alkohol/följt med någon hem.

När man tycker sig ha sett ett sammanhang, ”sett ljuset”, grundligt satt sig in i en fråga och vill dela detta med andra kan det naturligtvis ses som hotfullt. Det kan innebära att den andre tvingas ompröva sin syn på en rutin, metod, handhavande, beteende eller liknande. Om det man gör visar sig skada någon annan, kan det naturligtvis ge mycket skuldkänslor och då kan det vara svårt att ta in. Bättre att fortsätta som vanligt tills ledningen bestämt annat.

Nu verkar jag väl som en förespråkare för anarkism (an archos = utan härskare) men det skulle jag inte hålla med om. Jag tror, kanske lite naivt, på kunskap. Och att kunskap är makt.  Att det är viktigt att skaffa sig kunskap, att vara kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Läser en artikel i Forskning och Framsteg av professor emeritus Sven-Eric Liedman om makt och kunskap och förstår plötsligt att det har många fler bottnar än jag tidigare reflekterat över.  Liedman tar upp följande fem:

  • den makt över tingen som kunskapen ger
  • kunskapen som ger makt över människor
  • makten som förbjuder kunskap
  • makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
  • kunskap som avslöjar makten.

Med detta i bakhuvudet funderar jag över hur resonemanget går när man i Göteborg förespråkar ultratidig klampning av navelsträng (före barnets första andetag, dvs inom ett par sekunder).  Som barnmorskestudent fick jag skäll när jag vid ett par tillfällen avnavlat i vulva, dvs klippt av navelsträngen innan barnet var ute eftersom den var runt halsen. -Barnet får blodbrist när du gör så, den kan till och med behöva blodtransfusion! Se här så blek den är! Senare fick jag lära mig att det är ytterligt sällan man behöver göra avnavling i vulva, för barnen kommer ut så fint ändå i nästan alla fall, trots navelsträng runt halsen. Jag fick lära mig att när barnet just framfötts skulle det hållas lågt, under höjden av livmodern, så det fick i sig allt sitt blod. Fast många barnmorskor la ändå upp barnet på mammans mage genast, för de tyckte att det kändes naturligt, många mammor ville ha upp barnet. Trots att vi fick höra att barnet skulle få blodbrist då.

Döm om min förvåning när jag kommer tillbaka till förlossningsvården efter ett antal års bortavaro. Nu är det inte frågan om att barnet skall ha sitt blod. Det är organisationen som skall ha sitt pH-värde på navelsträngsblodet och det fås genom att navelsträngen klampas omedelbart som barnet kommit ut, vilket innebär att barnet inte får något gasutbyte från mamman när det skall etablera sin andning. Man skulle ju annars tycka att det var så finurligt ordnat av Moder Natur: När barnet är lite taget av en jobbig förlossning, och inte riktigt orkar börja andas genast, så får barnet ändå syre från mamman via navelsträngen! Man brukar säga att det tyngsta och svåraste andetag man tar i hela sitt liv är just det första, för då skall hela lungpaketet utvecklas. Aldrig förr har alla alveoler fyllts med luft.

När detta diskuteras hösten 2008 på förlossningsavdelningen, sägs att föräldrarna inte får teckna någon barnförsäkring om det inte finns pH-värde från navelsträngsblod i journalen. Den hösten håller jag en studiecirkel för barnmorskor där vi följer upp olika påståenden som låter som faktoider. En av barnmorskorna ringer runt till olika försäkringsbolag och ställer frågan: -Är det sant att man inte får teckna barnförsäkring om man avstått från pH-provtagning? Försäkringsbolagen ställer sig frågande. Detta har man aldrig hört talas om.

Nästa diskussion blir att barnläkarna vill ha detta prov för att kunna behandla dåliga barn. När frågan ställs till barnläkare säger de att de behandlar på kliniken, dvs hur barnet ter sig i första hand och inte på vad detta första prov visar. Därför tas alltid ett nytt navelsträngsprov på de barn som inte mår så bra när de föds. Barnläkarna är i allmänhet fortfarande för att man väntar med avnavling.

Vid den här tiden har det kommit en artikel i Läkartidningen om nationellt vårdprogram för avnavling. Där rekommenderas att man frångår praxis som är 20 sekunder efter framfödandet (men på kliniken jag då arbetar på gäller före första andetaget) och i stället håller barnet lägre än mamman i 30 sek och därpå väntar 2-3 minuter. Sen tar man provet. Jag printar ut artikeln och diskuterar med arbetskamraterna. Ingen förändring. Detta är år 2008.

Åren går. Vi hör från en angränsande klinik att undersköterskorna tar blodprovet från intakt navelsträng genom att klämma åt under en kort stund varpå provet tas och därefter släpper man taget och pulsationerna fortsätter. Några försöker lära sig, men det var för svårt och genomförs inte. Vi skall i stället fortsätta med sedvanlig procedur och i stället invänta en studie som görs i Halmstad av överläkare Ola Andersson.

Den är så välskriven att den publiceras i BMJ, British Medical Journal, en av de högst rankade medicinska tidskrifterna.  Men tro det eller ej, ingen förändring på kliniken. Nu skall istället nästa studie inväntas. Detta påbud finns det inte någon promemoria om, något PM som ju är ett skriftligt underlag som bygger på klinisk erfarenhet och evidens. Kanske för att det inte finns något evidensläge för att fortsätta denna praxis? Men man inväntar alltså nästa studie. Nu, enligt hörsägen, från Umeå. Samtidigt växer opinionen bland föräldrar som är pålästa och de vill i många fall inte vara med om denna tidiga avnavling. Självklart skall detta respekteras av vården eftersom det i  Hälso- och sjukvårdslagens §2A punkt 3 stadfästs att lagen skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. 

På 1990-talet lobbades mycket inom offentliga institutioner för FN:s konvention om barnets rättigheter. Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet. Vad vi än gör skall vi tänka på vad som är bäst för barnet. Punkt 3 i konventionen lyder just så: Barnets bästa skall komma i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Detta diskuteras också på avdelningen. Ingen förändring.

Men, gör vi denna procedur, klampning av navelsträng före första andetaget, för barnets bästa?

Det blir oroligt i leden och personal vill förändring. Det diskuteras och fler och fler barnmorskor vill inte arbeta på detta vis. Än har inga direktiv uppifrån förändrats.

First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Där är vi nu.

Then you win!

Eva-Maria Wassberg

Nu har vi sett filmen ”Break the silence: Respectful maternity care” från The white ribbon alliance så många gånger. Vi tröttnar aldrig. Varje gång ser vi nya saker att reflektera över.

I filmen beskrivs ”A woman’s basic human rights” – ”En kvinnas basala mänskliga rättigheter” som går ut på följande:

1

Varje kvinna har rätt att slippa skada och misshandel –

ingen får utsätta dig för fysiska övergrepp

2

Varje kvinna har rätt till information, till informerat medgivande eller avslående och respekt för hennes val och önskemål –

ingen kan tvinga dig eller göra saker med dig utan din kunskap och ditt samtycke

3

Varje kvinna har rätt till integritet och sekretess –

ingen kan exponera dig eller din personliga information

4

Varje kvinna har rätt att bli behandlad med värdighet och respekt –

ingen kan förnedra dig eller verbalt förgripa sig på dig

5

Varje kvinna har rätt till jämställdhet, frihet från diskriminering och rättvis vård –

ingen kan diskriminera dig på grund av något de inte gillar hos dig

6

Varje kvinna har rätt till hälsovård & högsta möjliga nivå av hälsa –

ingen kan hindra dig att få den mödra- och förlossningsvård du behöver

7

Varje kvinna har rätt till frihet, oberoende, självbestämmande och frihet från tvång –

ingen kan förvara dig eller ditt barn utan rättslig myndighet

Kvinnors erfarenheter av sina förlossningsupplevelser lever kvar med dem hela livet.

Respektfull mödra- och förlossningsvård är en universell mänsklig rättighet!

Hur kan det komma sig att 2/3 (två tredjedelar!) av de som är förlossningsrädda i vårt land redan har fött? Man skulle tro att det var omvänt!

Vi puffar för barnmorskan Christina Nilsson som går upp med sin avhandling om förlossningsrädsla den 8 juni. Det skall bli spännande att läsa och lära! Heja henne som tar upp detta svåra ämne!